De är de gränslösa männen. De farliga männen. De som slår och sparkar och stryper. Som hotar, förföljer och förstör. Som dödar. Deras namn finns på en lista hos polisen över personer som bedöms vara kapabla att mörda sin nuvarande eller före detta partner.
“De har oerhört stora problem. Och när man läser och tittar på ärenden om brott i nära relation som då är mer av traditionellt slag ska jag väl säga, så går de ofta inte att jämföra med det som personerna på den här listan gör”, säger Anders Östlund, kriminolog i polisregion Mitt till Sveriges Radios undersökande program Kaliber (4/12).
Kaliber har i två program tittat närmare på det faktum att det finns en så kallad högrisklista vilken uppdateras med jämna mellanrum. Där står namnen på ett antal män som anmälts eller dömts för grovt våld i nära relation eller som gått hela vägen och mördat. Tillsammans med en rad andra kriterier som manipulativt beteende och upprepade självmordshot utgör deras historia ett mönster som, enligt forskningen, gör att de i hög grad ligger i riskzonen för att upprepa sina brott eller gå ännu längre.
Problemet är samtidigt – vilket Kaliber sätter ljuset på – att informationen var syfte är att inte bara gripa och lagföra män som begår grova brott, utan även arbeta förebyggande, inte görs tillgänglig i tillräckligt hög grad för att samhället ska kunna sätta stopp för de våldsamma männens framfart.
Sedan 2021 är det enligt lag möjligt för vissa offentliga verksamheter att göra undantag från sekretessen när det finns goda skäl för det. Sjukvården och socialtjänsten kan till exempel dela viktig information med polisen, om det till exempel handlar om att skydda misshandlade kvinnor och barn. Dock används knappt denna möjlighet. För det är inget måste för till exempel kommunens handläggare att meddela polisen om de får veta att en kvinna tvingats välja ut sin egen kista.
När SR skickar ut en fråga till 28 gruppchefer och förundersökningsledare från polisen i hela Sverige känner 24 stycken inte till något enda fall där vård eller socialtjänst använt lagen för att tipsa polisen. Det är bedrövligt.
Ett annat, minst lika stort problem är att även de riskbedömningar som görs av Kriminalvården fastnar i systemet. När någon dömts och avtjänar straff för grovt partnervåld används verktyg för att identifiera de allra farligaste och göra särskilda riskbedömningar för återfall. Risken delas in i låg, mellan och hög. I dag sitter hundratals män i den senare kategorin på svenska anstalter. Men när de kommer ut har personalen ingen möjlighet att bryta sekretessen och informera socialtjänsten eller polisen.
Det är orimligt att all denna forskning och information finns utan att den kan användas för att stoppa det grova och dödliga våldet mot kvinnor och barn. Integritet är viktigt och myndigheter bör inte kunna dela information om medborgare hur som helst. I de här fallen är det dock skillnad. En person som sparkat sin gravida sambo i magen eller försökt skjuta sitt barn har rimligt förverkat sin rätt att inte få sin information delad.
Att sätta stopp för de farliga, aggressiva och gränsöverskridande männen är ett måste. Lagen från 2021 ska användas och Kriminalvårdens sekretess lättas. Det är en fråga om liv och död.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån