Sju av tio svenskar ger tumme ned till Sverigedemokraternas anonyma konton visar en mätning i Göteborgs-Posten. Det är inte särskilt överraskande. Oavsett vilket parti man röstar på vill de flesta förstås kunna veta vem som står bakom politiska budskap. Att opinionsbilda anonymt är fegt, som parti i en demokrati får man stå för det man tycker.
Men mer intressant är vad Sverigedemokraternas egna väljare anser om saken, och inte ens de är översvallande positiva till tilltaget.
Det är visserligen långt ifrån lika många av SD-sympatisörerna som är negativa, ungefär 23 procent. De positiva är ungefär lika många. Men de flesta är neutrala och kan varken säga om kontona är bra eller dåliga. Om folket i gemen gav tumme ner åt tilltaget, så ger de egna väljarna en axelryckning.
SD har vuxit rejält sedan man kom in i riksdagen 2010. I förra valet blev man näst största parti, men den i vått och torrt lojala gruppen kärnväljare förblir liten. Så ser det ut för alla partier. Väljarna är rörliga och det räcker inte med att vinna deras förtroende en gång. Partierna måste fortsätta att övertyga. Då kan friskt nyttjande av anonymitet i sociala medier bli ett hinder.
En del av Sverigedemokraternas etos är att man har örat närmare marken än andra partier. De har självbilden av att inte vara som andra partier, som först tar fram politik och sen tar in kommunikatörer och PR-konsulter för att paketera den i lagom munsbitar. Sverigedemokraterna förlitar sig inte på opinionsmätningar – de säger sig ha kontakt med vanliga människor. Bland det mest avslöjande i Kalla Faktas reportage är hur den bilden spricker som ett troll i solen.
När Joakim Wallerstein, som innan han blev kommunikationschef hos SD, jobbade som just PR-konsult, beskriver sin krassa syn på opinionsbildning är inlyssnande det sista man tänker på. Han liknar kommunikationen vid knarklangning, och konstaterar att man börjar med cigaretter på skolgården, inte heroin. De riktigt lojala följarna beskrivs som tunga brukare, som bara behöver få sin fix.
Är det så Sverigedemokratiska väljare vill se sig själva – vill någon representeras av ett parti som tänker så om en?
Grundproblemet är ensidigheten i kommunikationen. Anonym opinionsbildning öppnar aldrig för dialog, intresserar sig inte för mottagarens perspektiv, utan det är propaganda i ordets sanna bemärkelse.
Väljarna förminskas till gäss som tvångsmatas med politiken. Det är inget att rycka på axlarna åt, utan ett svek. Alla partier som vill förtjäna folkets röst kan börja med att behandla väljarna som vuxna, tänkande människor.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån