Varje gång jag ser dem blir jag lika nedslagen. Lågstadiebarnen som stirrar ned i en mobilskärm till och från skolan. Och det är snarare regel än undantag. Inget hoppande och lekande, Omvärlden knappt registrerad. Bara skärm och åter skärm.
Visst kan det vara så att jag bara reagerar eftersom barnen gör någonting annat än vad jag gjorde när jag var i deras ålder, men det finns också mycket som tyder på att skärmberoendet – för det är ett beroende – på olika sätt är skadligt för barn och unga.
Socialpsykologen Jonathan Haidt, verksam vid New York University, konstaterar i sin bok ”The Anxious Generation: How the great rewiring of childhood is causing an epidemic in mental illness” att depression och ångest bland unga är vanligt. Han förklarar det med brist på fri lek. Och på skärmar. Haidt har också fått mothugg, kopplingen mellan psykisk ohälsa och smarta telefoner är inte glasklar.
Men Sissela Nutley, doktor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet, kommer delvis fram till samma slutsats som Haidt. Hon har undersökt äldre tonåringars sömnvanor och kommit fram till att en av tre flickor och en av fyra pojkar i årskurs tre i gymnasiet sover för lite på vardagar (definierat som mindre än sex timmar). Orsak: de tar med sig mobilen i sängen. Också i lägre åldrar ägnas mycket tid, när man borde sova, åt ändlösa scrollningar av reels.
Liberalerna har fångat upp hur tillgången till mobiler och sociala medier påverkar barn och unga negativt. Partiet har tidigare föreslagit att barn inte ska kunna använda apparna efter klockan 23, att det ska finnas ett slags ålderslås.
Nu går man vidare och har fått samtliga partier i utbildningsutskottet att ställa sig bakom att kalla ägarna bakom Facebook, Instagram, Tiktok, Snapchat och Youtube till en särskild utfrågning. Detta för att se hur de ställer sig till att överdrivet användande av sociala medier kan skada barns hjärnor och försämra deras kognitiva utveckling.
Liberalerna gör rätt som uppmärksammar detta. Vuxenvärlden verkar hittills inte riktigt ha insett vilka konsekvenser skärmslaveri under uppväxten kan få. Däremot missar man delvis målet när man vill lösa situationen med lagstiftning.
Med nya lagar kommer man i bästa fall halvvägs. För att bryta ungas skärmberoende krävs också en normförändring i samhället. Kanske kan lagstiftningen knuffa detta i rätt riktning. Men om näsan i skärmen på väg till skolan ska gå från det normala till det onormala är det föräldrarna det hänger på.
Det är trots allt de som har gett sina barn mobiltelefoner, inte staten.
Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad