Det passerade förbi som en liten notis. Uppsalabördige ishockeyspelaren Robin Press blir kvar i ryska hockeyligan KHL, efter att nyligen ha skrivit kontrakt med en ny klubb, Metallurg Magnitogorsk.

Press är en av sju svenskar som spelat i ligan under den gångna säsongen medan kriget i Ukraina har pågått. Samtliga är avstängda från spel i landslaget Tre Kronor och det är inte säkert att de kommer att kunna återvända till svenska klubbar igen

.

Att valet att fortsätta spela i Ryssland, trots vetskapen om det ryska angreppskriget och de ryska krigsbrotten, inte kritiseras mer beror på flera saker. Till att börja med har kriget blivit en del av vardagen, det har sjunkit undan i medvetandet och är inte längre främst på näthinnan. Kritiken var till exempel betydligt skarpare när spelarna till att börja med valde att stanna i Ryssland.

En annan viktig orsak är sannolikt den vitt spridda missuppfattningen att idrott och politik inte hör ihop. Tack och lov verkar detta, åtminstone delvis och i vissa delar av världen, vara på väg att förändras.

När den Internationella olympiska kommittén (IOK) härom månaden presenterade rekommendationer om att ryska och belarusiska idrottare bör kunna delta vid kommande olympiska spel, så länge de gör det under neutral flagg, inte stödjer den ryska krigföringen eller har kopplingar till militären i Belarus eller Ryssland, mötte det skarp kritik.

Till exempel menade Riksidrottsförbundet att ”i den situation vi befinner oss i, där kriget fortfarande pågår med full kraft och Rysslands aggressioner mot Ukraina inte visar några tecken på att mattas av, så är det djupt olyckligt och helt olämpligt av IOK att fatta ett sådant här beslut”.

Det är ett sentida men välkommet uppvaknande. Stora idrottsevenemang, som OS eller fotbolls-VM, kommer alltid att användas som propagandavapen av diktaturer, något som historien alltför tydligt visar.

Principen om idrott och politik måste även kunna appliceras på individnivå. Enskilda idrotter kan inte komma undan bara genom att slentrianmässigt säga att de fokuserar på sin idrott och inte kan eller vill kommentera politik. Eller att de för den skull inte skulle ha ”koll på politik” eller vara intresserade.

Det är förstås en glidande skala, men att mitt under brinnande krig stanna kvar i ett land och förlänga klubbkontraktet, borde leda både till kraftig kritik och ge kännbara konsekvenser. Visst är ishockey spelarnas yrke och visst betalar de ryska klubbarna bra. Men nog hade de kunnat hitta klubbar utanför Ryssland – om de bara velat och brytt sig.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad