Hon lämnade Iran för att slippa få sina konstverk censurerade – nu stoppas verken i Sverige. "När man utsätts för censur i Iran säger de samma sak som de säger till mig nu, att det är för känsligt för troende muslimer och för sårande för dem att se det här" säger Sadaf Ahmadi, vars konstverk Concrete har stoppats från att visas på Borås kulturhus till DN (6/9).
Det är verkets andra del som bedöms för känsligt för att kunna visa. Konstverket, som hänger från taket, består av kvinnoansikten i betong iklädda heltäckande chador, ett plagg som bärs av kvinnor i Iran. Tanken var att det skulle hänga i kulturhusets foajé.
Men så blir det inte. "Det finns en risk för att det kan vara en trigger för provocerande eller polariserande krafter" säger kulturchefen i Borås stad som fattat beslutet att stoppa verket. Hon menar att det faktum att det var i kulturhusets öppna ytor – inte på stadens konstmuseum som ska "utmana med konst och kultur" – som verket skulle visas spelade roll för beslutet. Där ska konsten behaga och absolut inte utmana, tydligen.
Så står vi här. Mullorna har vunnit. Svenska tjänstemän springer islamisters ärenden, och plockar ner konst på förhand för att någon kan bli upprörd.
I den långa och utdragna debatten om koranbränningar har det ibland anförts att även om man tycker att en aktör som Rasmus Paludan är en rasistisk pajas, finns det andra kontexter i vilken Koranen skulle kunna brännas. Kontexter som skulle få många svenskar att stå bakom en bränning – att bränna den i protest mot Irans kvinnoförtryckande religiösa regim har varit det vanligaste exemplet.
Nu är det Sadaf Ahmadi gjort långt ifrån så banalt som ännu en koranbränning. Det är ett starkt och känslomässigt verk, som visar på både engagemang och hantverksskicklighet. Att verket stoppas är en viktig påminnelse om vad yttrandefriheten handlar om, och varför den måste försvaras villkorslöst.
Det är hit den glidning som skett i debatten de senaste åren leder, utan undantag. Det här är vad vi får om större hänsyn ska tas till säkerhetsläget, Sveriges relationer med totalitära regimer, och vissa individers kränkta känslor.
En kvinna med något viktigt att säga drabbas – trots goda intentioner och naiva förhoppningar att relativiserandet av yttrandefriheten bara ska drabba de "onda" och de som provocerar på ett "smaklöst" sätt.
Sådana distinktioner kring motiven bakom ett yttrande går att ägna sig åt på kultursidor, men är omöjligt att omsätta i lagstiftning eller handfasta policydokument. I stället förbjuda måste vi därför möta åsikter vi ogillar i debatt.
Det är inte hållbart att lyssna på de som högljuddast och våldsammast uttrycker sina kränkta känslor. Budskapet blir att hot, hat och våld lönar sig, att bara man mobiliserar tillräckligt mycket kränkthet viker vi oss för "provocerande eller polariserande krafter." Om det är något som kommer spä på polariseringen, så är det om det lönar sig att agera polariserande. Därför ska vi inte vika en tum, för Sverige ska inte bli som Iran.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån