Att läsa en svensk myndighets ”genomlysning” av sin verksamhet är att dö en smula. I alla fall om man är samhällskunskapslärare. Eller statsvetare. Eller bara har en vag aning om vad som sades på SO-lektionerna i mellanstadiet: Som det där om att regeringen styr myndigheterna i Sverige, genom regleringsbrev, instruktioner och särskilda uppdrag.
Inget radikalt har ändrats i dessa förutsättningar på sistone. Ändå kan man förledas det motsatta, när myndigheter broderar ut sin iver att ”forma sin målbild”, arbeta ”nyfiket och framåtriktat” och fokusera på ”kundnytta”.
För en tid sedan beskrev Patrik Kronqvist i Expressen (27/4) hur svenska myndigheter har ”LinkedIn-ifierats”, med anställda strateger, kostsamt varumärkesbyggande och målstyrning.
Trafikverket är det senaste exemplet på vad denna olyckliga utveckling får för konsekvenser i praktiken. Det borde vara uppenbart för alla och envar att Trafikverket ska arbeta med fysisk infrastruktur. Tåg som går i tid och vägar som håller och minsta möjliga fysiska skador för människor och djur.
Ändå tycks myndighetscheferna fått idén att de själva styr just sin del av riket. Trafikverket har under våren offentliggjort en genomlysning av hela sin verksamhet. Rapporten innehåller ordet ”kund” 32 gånger (utan att någonstans definiera vem kunden är), ”mål” närmare sextiotalet gånger, ”värdebaserad” 14 gånger, ”dialog” 18 gånger och ”medarbetare” 14 gånger. Detta samtidigt som varken ord som ”lag”, ”förordning”, ”regleringsbrev”, ”departement” eller ens ”politik” knappt nämns överhuvudtaget.
Myndigheten framhärdar att det är ” (…) viktigt att vi hittar och formar vår målbild så att verksamheten har tydlighet i arbetet framåt”.
Det måste röra sig om ett missförstånd. Trafikverket ska väl inte behöva hitta på några nya, egna målbilder. Det borde vara den myndighet som minst av alla behöver en ny sorts tydlighet i sitt arbete. Många av oss lever i konsekvenserna av detta missförstånd varje dag, så snart vi ska ta oss till jobbet. Ingen målbild är så uppenbar som ett tåg som anländer i tid. Inget är så icke-flummigt, så ickeabstrakt, som en väg.
För ett par decennier sedan fanns stinsar utlokaliserade på landets tågstationer, som kunde hålla koll på växlar som krånglade eller andra fysiska problem. I dag finns inga stinsar, men det finns folk som mäter ”kundnöjdhet” och ”allmänhetens förtroende”. Faktiskt var det en av de främsta punkterna som Trafikverket lyfte fram i ett pressmeddelande när år 2023 skulle presenteras i en årsredovisning, hur just allmänhetens förtroende hade ökat från 55 till 57 procent.
Gömda bland de mer akademiska raderna i Trafikverkets stora ”genomlysning” återfinns ett flertal självrannsakande slutsatser, som att kostnaderna för myndighetens förvaltning har svällt och att det interna arbetet med oändliga Teams-möten med alltför många deltagare och få beslut gjort förvaltningen ineffektiv. Likaså att myndigheten styrs av ett alltför stort antal dokument, där man nu ska avveckla de som är motsägelsefulla (?), onödiga (!) och inaktuella.
Det må låta som vettiga slutsatser, men tyder på ett ineffektivt handhavande av skattemedel, som har fått pågå under lång tid. Vad Trafikverket behöver är en allomfattande attitydförändring. Om de inte inser det själva måste någon berätta det för dem.
Karin Källström är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån