Det går att förstå. Någonstans finns en gräns för hur länge människor orkar hålla den typen av dramatiska skeenden högt uppe i sitt medvetande. Förr eller senare kommer en utmattning eller, om man så vill, en tillvänjning. Andra frågor tar fokus.

Till saken hör att det inte finns lika mycket "nyheter" från fronten som i krigets början. Det sker inga stora framryckningar och reträtter, ingen sida vinner eller förlorar mycket terräng. Nu handlar det mer om ställningskrig med artilleri – oerhört brutalt och blodigt men inte lika nyhetsmässigt.

Samtidigt är Ukrainas krigsinsats beroende av omvärldens uppmärksamhet. Dagens sanning är att det västerländska militära stödet är oumbärligt men otillräckligt. Den ryska armén har mer vapen och ammunition.

Presidentrådgivaren Mychailo Podoljak offentliggjorde häromdagen vad Ukraina behöver för att nå paritet med Ryssland i fråga om tunga vapen: 1 000 haubitsar med kaliber 155 millimeter, 300 enheter raketartilleri, 500 stridsvagnar, 2 000 pansarbilar och 1 000 drönare.

Denna sammanställning ger förstås inte hela bilden. För att matcha det ryska artilleriet kan Ukraina kompensera mängd med högre precision, större räckvidd och bättre rörlighet. Här hänger det inte bara på hur mycket som skickas utan även vad. Förutom det ovan handlar det om sådant som artilleriradar och underrättelseinformation.

En del leveranssvårigheter är praktiska. Den bästa utrustningen samlar inte damm i lager utan måste tas från ländernas arsenaler och ersättas. Underhåll och reservdelar för det som överlämnas behöver säkras. Ukrainsk personal ska tränas.

För att kunna ta emot omfattande stöd måste Ukrainas försvarsmakt genomgå en teknologisk omställning från sovjetisk till västerländsk standard. Exempelvis handlar övergången till den större artillerikalibern på 155 millimeter inte bara om att kunna skjuta längre, utan främst om att Ukraina börjar få slut på 152-millimetersammunition och väldigt lite av den tillverkas i väst.

Ett så omfattande skifte mitt under ett krig är komplicerat.

Men trots dessa reservationer kan väst prestera bättre. Om västländerna inte kan sända 1 000 haubitsar av den kalibern i närtid, måste de med sin samlade förmåga ändå kunna snabbt få fram betydligt fler än de 150 som Ukraina säger att det har idag.

Och vid sidan av de praktiska hindren finns politiska. Den tyska regeringen långbänkar den ena efter den andra vapenleveransen, även när vapnen ska skickas av tredje land men kräver tyskt godkännande.

USA har ännu inte gett grönt ljus till de mest långräckviddiga artillerisystemen, med motiveringen att man inte vill att Ukraina angriper mål en bit inne i Ryssland. Detta trots att den ryska armén bombar hela Ukraina med allt man har.

Tiden är på Ukrainas sida. Landets försvarsmakt har kanalerna västerut medan Ryssland får svårt att fylla på med materiel av någorlunda kvalitet. Sanktionerna har brutit de teknologiska leveranskedjorna.

Men tiden har även ett pris för ukrainare som dagligen dör i hundratal vid fronten. Snabbare leveranser av mer effektiva vapen räddar liv. Så enkel är matematiken.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.