Ukraina inledde tredje krigsåret med svårt underläge i ammunition. Donald Trumps maktspel fick den amerikanska kongressen att i ett halvår fördröja ett kritiskt beslut om militärt stöd.
Följden blev ”granathunger” vid fronten och försvagat ukrainskt luftförsvar. Det sista användes av Ryssland för förnyade attacker mot Ukrainas energisystem under våren.
Ryssarna använde då en delvis ny taktik. Stora kraftverk bombades med många missiler vid ett och samma tillfälle, så att luftförsvaret överbelastades och kraftverken till slut slogs ut.
På våren åstadkom de ryska styrkorna även ett taktiskt genombrott i Donbas. De erövrade staden Avdijivka intill Donetsk och den viktiga byn Otjeretyne i samma område, och kunde röra sig vidare västerut. Det har tillsammans med ryska framgångar längre söderut, med erövringen av staden Vuhledar, skapat en svår situation för ukrainarna. I stället för att gå till frontalangrepp har Ryssland på senare tid satsat på kniptångsmanövrer, där de ringat in ukrainarna i halvcirklar, angripit deras försörjningsvägar och tvingat dem att dra sig tillbaka.
Ukrainas brist på soldater är fortsatt besvärlig, även om man i år vidtagit åtgärder för bättre mobilisering och för att soldater som avvikit ska få återvända med amnesti.
I maj tog sig ryssarna åter över den ukrainska gränsen norr om Charkiv. De stoppades och pressades bakåt – något verkligt hot om rysk erövring av Ukrainas andra största stad fanns aldrig. Men de håller fortsatt en bit av ukrainskt territorium i den landsändan.
Sådana frontrörelser går dock gärna i båda riktningar. I augusti gick ukrainska styrkor över gränsen till Kursk län i regelrätt offensiv och tog kontroll över ett gränsområde. Ryska försök att få bort ukrainarna därifrån har hittills misslyckats. Ukraina angrep en svag punkt hos motståndaren, tog många fångar och förde på ett övertydligt sätt kriget till Ryssland. Signalen till den ryska ledningen och befolkningen är att det krig som de satt igång för med sig även den här typen av kostnad, att ryskt territorium blir krigsområde.
Trots att hösten har varit mycket jobbig för ukrainarna på östfronten finns däven positiva tendenser. Det ryska övertaget i artilleri har minskat – leveranserna av ammunition till Ukraina från partnerländer har betydelse.
Tillstånden att använda västvapen mot ryskt territorium har fått omedelbar effekt. I maj-juni fick Ukraina bort hotet mot Charkiv från de enklare och billigare ryska ballistiska missilerna på andra sidan landgränsen.
I november fick Ukraina klartecken att slå långt in i Ryssland med det markbaserade systemet ATACMS och de luftburna missilerna Storm Shadow/SCALP. Resultat: de ryska glidbomberna, som ukrainarna saknat medel mot, minskade med 70 procent enligt siffror från ukrainska generalstaben. Ryssland har tvingats flytta sitt bombflyg längre bort vilket har gett längre flygtid och färre släppta bomber.
Sedan september använder Ukraina jaktdrönare av flygplanstyp mer aktivt. Dessa skjuter ner ryska spaningsdrönare på hög höjd, uppåt 3 000 meter, och gör att motståndaren ser sämre och inte kan rikta sina missiler lika effektivt. Den här jaktförmågan är Ukraina ensamt om. Ryssland klarar än så länge inte av detta.
Den ryska framryckningen på marken är i sin tur mycket kostsam. Trots anpassningar av taktik så förbrukar Ryssland extrema mängder materiel och soldater, på en nivå som är ohållbar över tid. De permanenta förlusterna i döda och svårt sårade överstiger antalet ryska nyrekryteringar, enligt en sammanställning av den ryska Lettlandsbaserade tidningen Meduza nyligen. Det förklarar också Rysslands användning av nordkoreanska soldater i kriget.
Rysk ekonomi är i kris. Sanktionerna gör ont. Inflationen har tvingat centralbanken att höja sin styrränta till 21 procent, vilket paralyserat långivningen. Detta och likviditetskrisen driver fram allt fler konkurser.
Sammantaget kan 2025 bli besvärligt för Ukraina. Men det kommer att bli mycket tufft även för Ryssland. Var balanspunkten landar hänger till stor del, om än inte enbart, på väststödet – från denna och och från andra sidan av Atlanten.
Lärdomen hittills är att Ryssland är betydligt svagare än vad dess ledare alltför ofta lyckas lura i omvärlden. Ukraina är i sin tur – särskilt med lite hjälp – mycket mer kapabelt än vad många tror.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen.