Ukraina måste få handla fritt med EU

Alex Voronov.

Alex Voronov.

Foto: LNB

Gästkrönika2023-04-21 20:57
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I nöden prövas vännen, lyder ett talesätt. Rysslands invasion av Ukraina har aktualiserat det. Många europeiska länder har klivit fram föredömligt. Samtidigt förekommer även gnissel från några av Ukrainas mest trogna allierade.



I veckan stoppade till exempel Polen transport av ukrainskt spannmål genom det egna territoriet, och tillät det igen först efter kritik från EU-kommissionen. Slovakien och Ungern införde samma typ av stopp, även om det sistnämnda landet inte kan räknas in bland Ukrainas vänner.

Bakgrunden är att Rysslands krig stängt av flera viktiga rutter för ukrainska jordbruksprodukter. Svartahavshamnarna i Odessa, Mykolajiv och Cherson blev initialt obrukbara. 



En överenskommelse i juni mellan Turkiet och FN öppnade sedan för begränsad utförsel via de tre Odessahamnarna. Dessa rutter är viktiga men långt ifrån tillräckliga för att Ukraina ska kunna bedriva handel i tillräcklig omfattning. Därför har Ukraina, tillsammans med sina europeiska partners, använt sig av andra vägar.

Det handlar om de ukrainska flodhamnarna på Donau-floden, främst Reni och Izmail. Eftersom de ligger alldeles intill den rumänska gränsen vågar Ryssland inte angripa dem. Spannmål lastas där över på mindre, flodgående fartyg som slingrar sig på Donau ut i Svarta havet. En del av fartygen fortsätter på egen hand ut i världen. Andra lastar om i den rumänska hamnen i Constanta till större båtar.

Kapaciteten i flodhamnarna har ökat mångfalt till över en miljon ton spannmål i månaden och kan skalas upp ytterligare, vilket också sker genom att ukrainska exportörer investerar tungt i hamnar och omlastningsterminaler. Som jämförelse ger den av Turkiet och FN framförhandlade uppgörelsen tre miljoner ton utskeppade spannmål i månaden.

Ställt mot dessa volymer är den varumängd som Ukraina för över EU:s gräns längre norrut ganska liten. Cirka 200 000 ton spannmål i månaden transporteras ut i världen via Polen. Varje månad förs ytterligare omkring 400 000 ton jordbruksprodukter, inklusive spannmål, över den polska gränsen till den europeiska marknaden.



Polens och flera andra regeringar i EU-länder hävdar nu att en del av de varor som Ukraina tänkt skicka vidare stannar hos dem med prisfall och lidande lokala jordbrukare som följd. 

Huruvida prismekanismen ser ut just så som polackerna hävdar kan diskuteras. Klart är dock att det ligger ett intresse hos den polska jordbrukslobbyn att störa ut den ukrainska exporten till Europa. Det gäller även de jordbruksvaror – omkring hälften av samtliga – som Ukraina får sälja kvot- och tullfritt i EU i enlighet med det frihandelsavtal som ingicks 2016.



Förutom den omedelbara frågan om solidaritet med Ukraina finns här ett större spörsmål: Hur ska EU ha det med handelsrelationerna? Planen hos Ukraina och EU har länge varit att successivt föra ukrainska jordbruksvaror in i EU:s inre marknad. Ukrainskt jordbruk har investerat betydande summor i produktion, utrustning, lagring och kontrollsystem för att möta EU:s standard. Till saken hör att den polska jordbrukssektorn får EU-stöd som är 30-40 gånger högre än den som ukrainska staten betalar de egna bönderna.

Så kan vi inte ha det i Europa. Det drabbar konsumenter och motverkar länders, i det här fallet Ukrainas, utveckling. Nej till frihandel och skydd av snäva ekonomiska intressen leder aldrig rätt.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen