Kirurgen Vitalij Sytjov har inte varit hemma sedan februari 2022. Det är något han delar med många av sina kollegor i Ukraina.
 
Vi befinner oss på Vitalijs arbetsplats, ett medelstort sjukhus nära östfronten som jag är ombedd att av säkerhetsskäl inte nämna. Det hör till andra etappen – hit förs skadade soldater som passerat en första sortering på en "stabiliseringspunkt" närmare frontlinjen.
 
Det handlar om 100-150 skadade varje dag. Många opereras på plats, andra skickas vidare till större, bättre utrustade sjukhus. En del skrivs ut efter ett par dagars vård, några stannar uppåt två veckor.
 
 

Målet är att soldaten ska återvända till fronten, säger Vitalij. Men det är komplicerat. Ett så stort antal patienter hade överbelastat vården i vilket land som helst, helt enkelt för att inget vårdsystem är anpassat till krig.
 
Fyra femtedelar har splitterskador. En del granatsplitter kan eller måste lämnas kvar i kroppen, i alla fall ett tag. Annat måste plockas ut omedelbart. Vitalijs kollega Olena Ponomarenko har fotograferat skrot hon dragit ut ur soldaterna. Vissa metallbitar är några millimeter i bredd, andra är som en halv handflata.
 
En vanlig metod för att få ut splittret är att använda magnet, som kommer åt även där man inte ser eller känner med andra verktyg. Men magnet fungerar inte på all metall, exempelvis inte på den i 80-millimeters- och gevärsgranater, eller i sådana som används i granatsprutor. I det läget får läkarna röntga, titta på plåten, känna sig fram i kroppen, plocka ut, röntga igen och så vidare. Det är svårt och tidskrävande.
 
 

Bättre utrustning hade gjort det möjligt att hitta och plocka ut granatbitar snabbare. Olena visar mig en sådan maskin, en C-båge – en genomlysningsapparat för att röntga i realtid samtidigt som man opererar.
 
En ny C-båge kostar 300 000 kronor och uppåt. Inga jättesummor för att återställa skadade kroppar. Men det är pengar sjukhuset inte har. C-bågarna finns på större vårdinrättningar, bland annat i Kiev, och det är där dessa operationer nu måste göras. Det betyder tidsförlust och större risker. Ny utrustning kommer in i form av privata donationer, men det är en stor vårdapparat.
 
För kirurgerna är det frustrerande att veta vad som krävs men inte kunna utföra jobbet för att man saknar rätt verktyg. Många gånger leder det till att soldater som kunnat fortsätta strida aldrig återvänder till fronten. Skadorna kan bli permanenta, amputationerna onödigt många.
 
De som blir svårt invalidiserade får ett liv i isolering i de allra flesta fall. Det ukrainska samhället är inte anpassat för dem.
 
 

Desto viktigare att sökarljuset i den västhjälp som slussas till Ukraina inte missar de här behoven. Skador är en del av kriget, och kirurger som Vitalij och Olena måste ges möjlighet att utföra sina jobb.

Även det är ett bidrag till Ukrainas uthållighet och försvarsförmåga.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen