Varje år får ett antal ungdomar i åttan från olika högstadieskolor i Nyköping chansen att ingå i Toleransprojektet. Sista delen av den undervisningstiden är en resa till ett antal platser i Förintelsens spår, bland annat Auschwitz-Birkenau.

Hur kan kunskaper om det främsta brottet mot mänskligheten vara en del av ett projekt som gör tonåringar starkare och mer medvetna om sig själva? Därför att det handlar om så mycket mer än Förintelsen. I en tid i livet som ofta kan vara stökig, kan det vara bra att pröva tankar kring vad som gör oss till människor, till medmänniskor och kanske motmänniskor. Det är en rejäl utmaning för en fjortonåring, men något som många visat sig mogna för. 

Alla barn växer inte upp i stadiga hemförhållanden omgivna av idel välfungerande vuxna. Inte ens de som gör det behöver ha det lätt i allt som livet ger. Det olika är en del av vårt gemensamma varande. En viktig del av arbetet är att lära känna andra, inte bara den eller de som är dig lika. En del i att bli vuxnare är att få bearbeta det faktum att människor kan både göra gott och ont. Ondskan begås inte bara av naturligt onda människor. Förintelsen blev möjlig som en följd av att människor gjorde onda gärningar utan att alltid se sig själva som onda, eller ens tycka sig göra något ont.

Det är svåra frågor för en vuxen. Är det rimligt att lägga den bördan på en ung tonåring? Ibland är det så. Nyligen kom projektets bok Jag vill bli kallad för mitt namn, en läsning där framförallt ungdomarnas egna röster och tankar ges stort utrymme. Inte bara om det fina och ädla, utan också det som är riktigt svårt. Det som blir även om man vet att det blir fel. 

En av ungdomarna skriver så här om sin "hatblick": "När jag använder min hatblick blir jag irriterad av ingenting. Jag kan liksom bli sur när någonting är jobbigt eller att folk sticker ut ur folkmassan. (...) Egentligen så fattar jag inte varför jag börjar se saker med min hatblick men det blir bara så."

En annan skriver: "Jag minns när jag fick i ettan så tänkte jag att 'jag kommer aldrig bli vän med någon mörk, de är korkade'. (...) När jag gick i sexan bestämde jag mig för att ignorera mina fördomar och ge alla en ärlig chans. Det var mycket tufft och fortfarande när jag ser någon tänker jag ibland 'dåligt'."

Vi kan alla växa med att lära oss mer om andra och om oss själva. Det svåra är dessutom inte alltid något som man själv kan påverka. Fördomar och eget hat är en sak, men det finns annat som gör det svårt att vara människa. När närstående blir allvarligt sjuka eller dör, sönderslitande skilsmässor, vänskaper som blir till gift och andra socialt svåra stunder. Sådant som är jobbigt att prata om, dela med andra eller ens tänka på själv. Ibland är det bra att inte vara ensam med sina tankar.

Ungdomarna i Toleransprojektet är en salig blandning, men alla har ansökt om att få vara med. Ibland med stöd och råd från vuxna. Från början var detta ett treårigt socialt investeringsprojekt. Slutrapporten från 2019 visade exempelvis att elever som deltagit hade lyckats höja sina meritvärden i skolan mer än snittet i årskullen. 

För ett antal tonåringar ger Toleransprojektet något som hade varit svårt att ta i på andra sätt. För andra är det en resa i gemenskap och jag-utveckling. För pedagoger och ungdomsstödjare ger arbetet erfarenheter som kan omsättas också i andra situationer. I slutänden handlar Toleransprojektet om att förstå mer om att vara människa. Ju fler som kan pröva på att gå också i någon annans skor, desto svårare blir det att fastna i nakna fördomar och billiga motsättningar. 

Olof Jonmyren är politisk redaktör.