Vad är syftet med svenska universitet och högskolor? Om man får tro utbildningsminister Mats Persson (L) är det enbart att möta industrin och sjukvårdens kompetensbehov.
Resonemanget är inte fel, det ingår i uppdraget. När ministern i en debattartikel i Svenska Dagbladet (9/4) ifrågasätter delar av den flora av fristående distanskurser har han därför en klar poäng. Att många studenter dessutom inte avslutar distanskurserna är ett problem, som förtjänar att ses över.
Men när Persson beskriver Sverige som ett ingenjörsland, och att de "flummiga" kurserna tar resurser från utbildningen av sjuksköterskor och ingenjörer blir det avslöjande. Att antalet undervisningstimmar går nedåt är absolut ett problem, men Perssons "samhällsviktiga utbildningar" är inte de enda som drabbas.
Studenter inom humaniora får minst antal lärarledda undervisningstimmar, och har fått färre och färre över de senaste decennierna. Minskningen är inte unik för humanioran. Faktum är att svenska studenter, inom alla ämnen, numera har minst lärarledd tid i Europa.
Det här är ett problem, som är betydligt större än att ett litet antal flumkurser tar resurser från utbildningar som leder till jobb. Men politiken reagerar först när det är ingenjörerna som drabbas.
Humaniora – som innefattar bland annat historia, filosofi, retorik, språk och estetik – har i allra högsta grad och över lång tid drabbats av många av de problem som Persson beskriver.
Utomlands, i USA och Storbritannien, är det ämnen med hög status som ger prestigefyllda jobb. I Sverige är de ständigt utskällda, anklagade för att vara just flummiga. Kanske på grund av den styvmoderliga behandlingen från politiken?
Fackförbundet Sveriges ingenjörer larmade i en rapport från i fjol om att anslagen till tekniska utbildningar minskat, så att de nu motsvarar 60 procent av nivån som rådde på 1990-talet.
Ska vi på riktigt tro att de försvunna 40 procenten ätits upp av ölbryggarkurser?
Färre ska läsa fristående kurser, konstaterar Persson. Att genom fristående kurser plocka ihop en egen examen är vanligt inom just humaniora. Just för att det är breda ämnen det rör sig om.
Men är lösningen verkligen att alla tvingas in i stelbenta program? Det tjänar varken bildningen eller studenternas utveckling mest, utan arbetsgivarna – som får människor utexaminerade i färdigförpackade, lättbegripliga kompetenser, redo att anställa.
Ingenjörer och sjuksköterskor är viktiga, men universitet har fler fakulteter än de tekniska och medicinska.
Förståelse för värdet av bildning och kurser som inte utgör en snitslad bana ut i arbetslivet saknas dock både till höger och vänster i politiken. Det är trist att se.
Tänk om lärosätena fick mer makt att lösa problemen själva – i stället för att vara utlämnade till politisk klåfingrighet.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån