Under torsdagen kom beskedet att statsministerns statssekreterare PM Nilsson lĂ€mnar sin tjĂ€nst till följd av Ă„lfiskeskandalen. PĂ„ Facebook uttrycker Nilsson att han âförstĂ„r hur olĂ€mpligt det var att fiska Ă„l utan tillstĂ„nd och att inte sĂ€ga som det var till myndigheternaâ och pĂ„talar att han bett om ursĂ€kt och betalat sina böter.
Men det rÀcker uppenbarligen inte, vÀnstern har vittrat blod och det finns inget som tyder pÄ att de tÀnkt slÀppa taget.
Nilsson Àr numera ocksÄ anmÀld för artskyddsbrott, vilket utreds av polisens specialavdelning Noa. Statssekreteraren har blivit en sÄ stor belastning för en regering som redan tampas med vad stora delar av vÀljarkÄren uppfattar som hopplösa misslyckanden, att det var dags att gÄ.
SĂ„ sent som för nĂ„gra dagar sedan var Ulf Kristersson (M) tydlig med att hans förtroende för Nilsson var orubbat. Det Ă€r det troligtvis fortfarande. Kristersson har redan frĂ„n första början â lĂ„ngt innan media och opposition fick nys om Nilssons tjuvfiske â kĂ€nt till vad som skett. Vilket gör att den hĂ€r frĂ„gan primĂ€rt inte handlar om den före detta politiske redaktören pĂ„ Expressen och DI och hans blekingska kulturarv, utan om statsministerns omdöme.
Att man har begÄtt ett brott borde (sÄ lÀnge det inte handlar om riktigt grova handlingar som mord eller vÄldtÀkt) inte hindra nÄgon frÄn att i ett senare skede i livet bli förtroendevald eller kunna arbeta som politisk tjÀnsteman.
Men ledaren för ett parti och en regering som investerat sÄ stor del av sitt förtroendekapital i att sÀtta hÄrt mot hÄrt för att stÀvja kriminalitet och agerar i en tid dÄ miljöfrÄgorna, dÀribland artskyddet, ligger högt upp pÄ den politiska agendan borde förstÄtt att PM Nilsson, oavsett hans mÄnga kvaliteter, var en omöjlig vÀrvning. Brottet ligger för nÀra i tid, Nilsson har inledningsvis ljugit för myndigheterna och bristen pÄ respekt för att Älen faktiskt Àr utrotningshotad Àr en uppenbar inbjudan till alla som ogillar regeringen Kristersson att börja dreva. Med viss rÀtta. Det stÄr inte nÄgon fritt att strunta i de lagar man personligen ogillar.
Ă
lgate hade inte kunnat sluta pÄ ett annat sÀtt Àn det gjorde. Samtidigt Àr det synd att nÀr svenska politiker eller höga politiska tjÀnstemÀn tvingas avgÄ Àr det i princip alltid för sÄdant som de gjort i sitt privatliv, och inte pÄ grund av fel de begÄtt i tjÀnsten. Inkompetens tycks sÀllan orsaka samma upprördhet som svart stÀdhjÀlp eller Älfiske. Det Àr det verkligt oroande.
Malin Lernfelt Àr fristÄende liberal skribent.