Drömmen om Uppsala var total. Som nittonåring flyttade jag från småstaden till studentstaden med en romantiserad bild av mitt framtida studentliv. Jag blev inte det minsta besviken. Knappt tre terminer flöt förbi med näsan i lagboken, fötterna på nationernas dansgolv och sinnet stundtals förfriskat. Studentens lyckliga dagar blev min verklighet. Men mer studentikost än så blev det inte. 

Vips satt jag där, instängd på tolv kvadrat i en sextonrumskorridor, med mina kursare och lärare på en liten skärm.

Ofta tänker jag på min generation – vi som befinner oss i den tidiga tjugoårsåldern. En del av oss hann precis flytta hemifrån och skaffa oss en heltidssysselsättning innan restriktionerna slog till, andra befann sig på resa österut för att hitta sig själva men tvingades hem. 

Samtidigt som vi precis klivit över tröskeln till vuxenvärlden får vi höra att det är nu vi ska passa på – att utforska, lära av misstag och smaka på livet. Ännu förväntas vi inte vara fullt förnuftiga. Men vad händer när en generation som min hindras från att leva livet till fullo under våra mest hungriga år?

Sveriges gymnasieelever har fått göra stora uppoffringar i form av distansundervisning under år då man formas som mest. Likaså riskgrupperna har lidit skada under pandemin. Även om unga vuxna, särskilt studenter, har haft stora möjligheter att anpassa sig med viss lätthet till restriktionerna, får vi inte glömma att omkring en halv miljon människor befinner sig i åldersgruppen 20-24 år.

Vi står dessutom sist i prioriteringsordningen vad gäller vaccineringen mot covid-19. När pensionärerna började strunta i att hålla avstånd i mataffären gick vi unga fortfarande utan en första vaccindos.

Vilka demografiska avtryck kommer pandemin lämna hos oss? Våra liv har trots allt tagit en paus under en tid i livet då många steg ska tas mot att bli en stabil vuxen människa. Frågan är om vi kommer att se en viss tidsförskjutning vad gäller exempelvis bildande av familj, köp av bostad eller heltidsarbete efter universitetsstudier. Är arbetsmarknaden, näringslivet och samhället beredda på det?

Ett och ett halvt års distansstudier har nu passerat. Än klappar väl hjärtat med friska slag och den ljusnande framtid är nog vår, så småningom. Restriktionerna må ha förändrat studietiden hittills till det sämre, men så lätt knäcker man inte mina ambitioner. För än kliar det i fingrarna och sprätter det i benen på den unga studentskan, trots att examen och vuxenlivet lurar runt kröken. Drömmen om studentlivet har grott på nytt.

Rebecka Undén är fristående skribent.