Bör Ukraina avstå territorier i utbyte mot fred? Under de senaste veckorna har frågan dykt upp i den offentliga diskussionen i väst. New York Times ställde den i en ledarartikel 19 maj och svarade halvt jakande. Vissa europeiska ledare tycks också resonera i den riktningen i form av uppmaningar till kompromisser och varningar mot att "förnedra" det ryska ledarskapet.
Märk väl, det surras om detta i väst. Inte i Ukraina. Där ligger det första dubbelfelet. Det är ukrainare som har att göra dessa val och leva med dem. En diskussion om vilka valen egentligen är måste därför vara förankrad i den ukrainska verkligheten, inte teoretiseras fram på behörigt avstånd.
Vad säger då ukrainarna om saken? En opinionsmätning gjordes för två veckor sedan av Kievs internationella sociologiska institut, KIIS, där resultatet blev ett förkrossande nej till att byta territorium mot fred.
Den konkreta frågeställningen riggades knappast för att få det svaret, snarare tvärtom. 82 procent instämde i följande: "Ukraina ska under inga omständigheter avstå några territorier, även om det förlänger kriget och hotar landets självständighet." Inte fler än 10 procent sa ja till att "Ukraina kan avstå några av sina territorier för att bevara sin självständighet och så snart som möjligt uppnå fred". Siffrorna var något jämnare i öst – Donetsk, Luhansk och Charkiv län – men nejet var mycket tydligt också där.
Även om man tar hänsyn till vissa brister i representativitet i en opinionsundersökning mitt i ett krig, där det exempelvis är svårt att nå personer som lever under ockupation, kvarstår resultatet.
Lika skarpt borde omvärldens avståndstagande från idén vara. Ett principiellt argument är att erövringskrig mot ett fredligt land inte ska få löna sig. Krigsbrott begångna av den ryska militären som hittills kommit fram är av en bestialitet som närmast påminner om dem som Islamiska staten begick i Syrien och Irak. Territoriella avträdelser innebär en acceptans att miljoner ukrainska medborgare ska fortsätta leva under en ockupationsarmé som redan våldtagit sannolikt tusentals, mördat tiotusentals samt fördrivit, kidnappat och deporterat miljoner ukrainare.
Vägran att ge bort land mot påstådd fred handlar även om realism bortom moral. Fredsavtal med Ryssland som belönar aggression ger inte varaktig fred. Det vet ukrainarna. Deras landområden som ockuperades 2014 och 2015 användes 2022 som brohuvuden, politiskt och militärt, för fortsatt erövring.
Det nya är att Moskvas mål att förinta den ukrainska nationen artikuleras tydligare. Folkmordsargument presenteras i statliga propagandaprogram i tv och i halvofficiella debattinlägg i pressen. På ockuperat territorium genomförs en politik för att utplåna allt ukrainskt, med metoder som bränning av historieböcker och rivning av nationella minnesmärken.
En sådan angripare kan inte blidkas med territoriella eftergifter. Ryssland måste besegras där seger bör definieras som att den ryska krigsmakten varaktigt förlorar förmågan att angripa Ukraina.
Ingen bör inbilla sig att den vägen till fred är kort, men det är också den enda som finns.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.