Så hände det igen. Efter en någorlunda nedtonad inledning på året har Sverigedemokraterna åter lyckats skapa rubriker. I en intervju med Aftonbladet (22/1) öppnade justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) nyligen för att förbjuda muslimska symboler i offentligheten. Bland annat eftersom symboler som halvmånar är ”problematiska”.
Som ordförande i justitieutskottet är Jomshof välbekant med den grundlagsfästa religionsfriheten. Utspelet borde därför ses som uddlöst i bemärkelsen att syftet snarare är att signalera ett budskap än att vara föremål för faktisk lagstiftning. Mer intressant är avsaknaden av en reaktion från statsminister Ulf Kristersson (M), vilket har blivit allt vanligare i samband med att SD-företrädare uttalar sig i strid med grundläggande fri- och rättigheter.
Förutom att Sverigedemokraterna tycks göra allt i sin makt för att ytterligare fördröja ett svenskt medlemskap i Nato – och därmed sätter käppar i hjulen för svensk säkerhetspolitik – är statsministerns oförmåga att ta till orda just vad SD-ledningen hoppas på.
För det är genom att både äta kakan och ha den kvar som Sverigedemokraterna kommer ha blivit stärkta när det så småningom blir dags att göra bokslut över nuvarande mandatperiod. Förutom SD:s sakpolitiska framgångar i Tidöavtalet har Åkesson lyckats etablera bilden av ett parti som förenar en ansvarstagande roll gentemot den breda väljarkåren – och visa upp sig som ett vasst, reaktionärt oppositionsparti för partiets egna gräsrötter.
I det ljuset agerar Richard Jomshof exemplariskt. Som ordförande i justitieutskottet sitter han på ett av riksdagens tyngsta uppdrag. Å ena sidan står han inte sällan intill justitieminister Gunnar Strömmer (M) och presenterar ny lagstiftning på regeringskansliets officiella pressträffar. Å andra sidan begår Jomshof kränkande utspel om profeten Muhammed samma dag som Säpo varnar för att Sverige blivit ett ”prioriterat mål” för islamistiska terrorister.
Ironiskt nog har förmågan att kombinera regerings- och oppositionsrollerna varit ett historiskt framgångsrecept för Moderaterna. Som nyvald partiledare 1970 stöpte Gösta Bohman om M:s ideologiska inriktning. För politiskt intresserade är det känt att partiet blev mer liberalt och dess framtoning bredare. Mindre känt är vilken strategiskt viktig roll inflytelserika M-företrädare utanför regeringen hade under Fälldin-regeringen.
I slutet av decenniet brukade partisekreterare Lars Tobisson (M) flitigt förekomma i media och ta avstånd från regeringen Fälldins ibland impopulära förslag – och därmed markera avstånd från en regering som Moderaterna själva ingick i. När Bohman valdes åtnjöt partiet drygt tio procent i väljarstöd. Ett decennium senare var resultatet mer än det dubbla.
I dagsläget befinner sig Moderaterna i en svacka i opinionen. Gapet mellan Kristerssons och Åkessons partier har ökat sedan valresultatet 2022. Men om M-ledaren inte förändrar den inslagna strategin som ger fritt spelrum för Åkesson och hans gäng riskerar avståndet i väljarstöd att öka ännu mer, och cementeras till valrörelsen 2026. Kvar blir ett ännu svagare och mer marginaliserat moderat parti som inte har lärt sig av sin egen historia.
Naod Habtemichael är fristående centerpartistisk skribent på Liberala Nyhetsbyrån