Värt att tänka två gånger på statlig skola

Hur får vi en likvärdig skola, över hela landet och för alla elever oavsett socioekonomisk bakgrund? Frågan har varit en central beståndsdel i skoldebatten under flera år, och lär bli ännu viktigare de kommande åren.

Häromveckan kom nyheten att Trollhättan ska bussa elever mellan skolor för att stärka likvärdigheten (Dagens samhälle 26/10). Åtgärden möts av protester från föräldrar, som bland annat kallar det “en statssocialistisk idé”. 

 

Likvärdighetsfrågan har föranlett flera statliga utredningar och åtskilliga miljarder i extrasatsningar på skolan, men för många i skoldebatten kokar den ner till frågan om huvudmannaskap.

Kommunaliseringen av skolan, genomdriven av Göran Persson (S) i början av 1990-talet, pekas ut som den viktigaste faktorn i att skolsystemet blivit allt sämre på att kompensera för olikheter i geografi eller social bakgrund. 

Ammunition saknas inte. Sett över hela landet finns stora skillnader inte bara i skolresultat utan i ekonomiska förutsättningar – och i hur mycket som satsas på varje elev. Det är enkelt att peka på kommunaliseringen som en brytpunkt efter vilken skolresultaten sjunkit och läraryrket förlorat status. Breda majoriteter i såväl lärarkåren som bland rektorer vill att staten ska ta över ansvaret för skolan. 

 

Liberalerna, som drivit frågan om förstatligande under lång tid, har också vunnit gehör. I januariöverenskommelsen slås fast att ett beslutsunderlag “som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap” ska tas fram.

Visst är det möjligt att Liberalerna och kommunaliseringens kritiker har rätt. Men det är också sant att komplexiteten i ett förstatligande ofta slätas över av förespråkarna. Som Anders Knape, ordförande för organisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) säger i Dagens samhälle (29/10) finns det ingen riktig analys av vad ett statligt övertagande faktiskt skulle innebära. 

SKR pekar exempelvis på att antalet anställda på statliga myndigheter i princip skulle fördubblas i ett svep, i och med bildandet av en ny skolmyndighet. Även om en stor del av de anställda skulle vara lärare och inte byråkrater vet vi av erfarenhet att stora myndigheter, som Arbetsförmedlingen, riskerar att bli ineffektiva och svårstyrda. Ingen vet hur myndighetens eller skolans struktur skulle se ut.

 

Inte minst finns det skäl att fundera över om ett förstatligande verkligen löser frågan om likvärdighet. Visst är det enklare för staten att kompensera ekonomiskt för skillnader i förutsättningar, men det är knappast en garanti för likvärdighet i utfall.

Att rekrytera lärare till avlägsna landsbygdskommuner blir inte lättare för att det är staten som gör det, och enbart pengar räcker inte för att förbättra resultaten i skolor med många nyanlända elever. Som jämförelse kan man knappast kalla arbetsförmedlingen i olika landsändar likvärdig, trots ett statligt huvudmannaskap. 

 

Dessa invändningar till trots är det inte säkert att ett förstatligande är fel. Men det är i så fall en reform som borde utredas grundligt och utan förutfattade meningar, i stället för att “beredas” av partier eller politiska tjänstemän som redan bestämt sig. 

Joakim Broman är fristående liberal skribent.