Natten mot lördagen den 25 november genomförde Ryssland den hittills största drönarattacken under storkriget. Totalt 75 Shahed ska ha avfyrats med Kiev som huvudmål. Flyglarmet i huvudstadsregionen ljöd i över sex timmar. En mycket allvarlig händelse som inte särskilt många svenskar känner till. Visserligen rapporterade de stora medierna och nyhetsbyråerna om det som inträffat. Men den rekordstora attacken inte blev en toppnyhet hos redaktionerna.

Situationen är talande för medielogiken. Synsättet kan sammanfattas: ”Visst, kriget är massivt, det ukrainska folkets lidande är stort. Men vad är nytt?” 75 kamikazedrönare jämfört med – säg – 55 eller 35 kvalar uppenbarligen inte in i kategorin väldigt angeläget. Inte efter 21 månader av fullskaligt krig.

Samtidigt är det inte svårt att hitta nyhetsingångar i det som nu pågår. En är scenförändringen jämfört 2022. Lördagsnattens attack var massiv men också ett mönsterbrott, den första stora på länge. Vid den här tidpunkten förra året pågick missilbombningen för fullt där Ryssland försökte slå ut Ukrainas el- och värmeförsörjning. Påfrestningarna på samhället var mycket stora – med regelbundna strömavbrott och som regel släckt gatubelysning – men Ukraina klarade det. Någon kollaps av infrastrukturen, med nya flyktingströmmar västerut, som Ryssland hoppades på, inträffade inte. Elnätet reparerades successivt och återställdes mer eller mindre helt i början av 2023.

Ukraina har därefter successivt förbättrat sitt missilförsvar och bland annat upprättat en stark sköld över Kiev. Det har gjort att de ryska kryssningsrobotarna, ballistiska missilerna och Shahed-drönarna har allt svårare att ta sig igenom.

En given nyhet i lördagens attack är därför en rekordhög andel nedskjutna drönare – 74 av 75 enligt de ukrainska myndigheterna. Uppgiften förefaller trovärdig med tanke på de i sammanhanget begränsade följderna. Fem personer uppges ha skadats, ingen av dem allvarligt.

Men inte ens världens bästa missilförsvar kan vara hundraprocentigt. Något träffar alltid och även nedskjutna missiler och drönare, och fragment från dem, kan orsaka stor skada när de landar bland bebyggelse. I oktober förra året var jag vid en bensinmack i Dnipro några timmar efter att en nedskjuten Shahed hade dödat två personer, däribland en gravid kvinna, och blåst ut hela macken.

Ett problem för Ukraina är oförmågan att effektivt angripa de platser från vilka missilerna och drönarna avfyras. Västländerna som har de bästa vapnen för precisionsattacker av det slaget vägrar ge ukrainarna missiler med riktigt lång räckvidd och förbjuder att Ukraina använder västlevererade vapen för att angripa mål på ryskt territorium. Den ukrainska armén förväntas bedriva försvar av sin befolkning med delvis bakbundna händer.

I det läget gör Ukraina vad det kan för att lösa uppgiften, genom att skicka egentillverkade drönare och utföra olika sabotageaktioner mot mål i Ryssland. Men även det ryska missilförsvaret lär sig, samtidigt som vi i väst inte gör allt vi kan för att Ukraina ska kunna försvara sig på bästa sätt.

Det sista är ingen nyhet men likväl något som kräver ständiga påminnelser. Västs stöd till Ukraina är betydligt starkare i ord än i handling.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen