Att försöka förebygga skolattacker med hjälp av larmbågar och kameror är fel väg. Det menar Magnus Sjöberg, chef för nationellt taktiskt råd vid polisens nationella operativa avdelning, NOA, i en intervju med anledning av dådet på en gymnasieskola i Kristianstad 10 januari, då en maskerad elev attackerade en lärare och en jämnårig elev med kniv.
”I en skola finns redan knivar i slöjdsalar och kök och man ska inte skapa begränsningar för dem som inte har onda avsikter. I stället måste samhället bli bättre på att upptäcka och fånga upp potentiella gärningsmän innan en attack och då handlar det om att upptäcka svaga signaler på flera platser”, säger han (DN 13/1).
Sjöberg har rätt. Det är inte rimligt att låta våra barn växa upp i miljöer som präglas av övervakning och ständigt misstroende. Däremot finns det mycket man kan göra för att skapa tryggare skolmiljöer och förebygga våld. Attacker av det här slaget kommer inte som en blixt från klar himmel. Ofta är skolpersonal och andra vuxna i gärningsmännens närhet medvetna om att något är fel under lång tid. Problemet är att de inte blir lyssnade på och ingen agerar i tid, innan den unga människans problematik urartar i ett våldsdåd.
Lärarnas riksförbunds tidning Skolvärlden har efter skolattacken i Eslöv i augusti, där en lärare blev allvarligt knivskuren av en elev, gått igenom alla handlingar och förhör och kan konstatera att signalerna varit tydliga. Den 15-årige gärningsmannen hade burit kniv i skolan, gått runt med nazisymboler, polis hade varit inkopplad vid flera tillfällen och ett flertal anmälningar till socialtjänsten hade gjorts. Några månader före dådet uttryckte personal på skolan en stor oro för att pojken skulle skada någon och de upplevde honom som en tickande bomb. Ändå gjordes inget. Hur många gånger måste lärare slå larm innan något görs, frågar Skolvärlden.
Svaret är uppenbarligen hur många gånger som helst. Vilket är allt annat än acceptabelt. Om en elev vid upprepade tillfällen visar våldstendenser och uttrycker hat och tankar om att skada skolkamrater eller lärare finns det ingen anledning att sopa detta under mattan och hoppas på att det går över. Tvärtom måste man agera och koppla in socialtjänsten och andra resurser så snart man kan. Om föräldrarna inte vill samarbeta bör omhändertagande enligt LVU övervägas. När lärare upplever oro över att en elev kan komma att skada andra och beskriver denne som en tickande bomb måste det tas på djupaste allvar.
Den svenska skolan har länge uppfattats som en trygg oas. Så är det inte längre. Världen har kommit nära i och med internet och för den unga människa som mår dåligt och känner aversion mot klasskamrater eller lärare är det lätt att sugas in i olika nätforum med likasinnade där man hetsar varandra och ger tips om vapen och metoder. Attacken i Kristianstad är knappast heller det sista skoldådet vi kommer att få se. Därför finns det ingen annan väg framåt än att stärka det förebyggande arbetet och göra allt för att ingripa i tid. Det är en fråga om liv och död.
Malin Lernfelt är fristående liberal skribent.