Statsminister Ulf Kristersson (M) gav sitt besked på den mobilfria Söraskolan i Åkersberga.
Filmer och tv-serier som skildrar gångna tider får ofta åskådaren att studsa till om de är påkostade och skickligt gjorda. ”Ho, ho, titta vilka kläder vi hade. Och frisyrerna …”. Gamla bilmärken, gatuskyltar, allt är roligt att återse. Beteenden är svårare att återskapa, om det inte gäller något som alla gjorde, hela tiden och överallt.
Den osannolika mördaren (Netflix, 2021) skildrade 1980-talets Sverige kring mordet på Olof Palme, med fokus på polisutredningen och den sedermera utpekade gärningsmannen Stig Engström (Skandiamannen). Serien fick generellt ett kyligt mottagande för själva utpekandet, men ett varmt mottagande för den konstnärliga delen. En sak som knappt undgick någon recensent eller åskådare var detta: ”Herreje, vad de rökte!”
Rökningens utfasning ur samhället på en generation – från ”överallt” till särskilda utrymmen till ”den här flygplatsen/köpcentrat är rökfri” – är värd sin egen berättelse. Tanken slår mig ändå efter det senaste regeringsutspelet. Kommer vi på 2050-talet att se en tidstypisk 2010-talsskildring och utbrista: ”Ha ha, alla tittar ned i sina smarta telefoner hela tiden”?
Statsminister Ulf Kristersson (M) var nyligen på skolbesök i Åkersberga och meddelade att regeringen startar en utredning om ett nationellt mobilförbud i skolan – även på rasterna. Kristersson tycker att det är dags att göra mobilfria skolor till normen i samhället, i stället för de partiella eller årsvisa förbud som kunnat införas av skolledningar sedan 2020.
Det har han nog rätt i. Exemplet rökning visar just på normens kraft, att det otänkbara snabbt kan förflyttas till tänkbart och vidare bort emot någonting självklart.
Det är skillnad på ett nikotinberoende som förpestar omgivningen och behovet av att ha tillgång till en telefon innehållande hela ens liv, påpekar någon. Ja, men ett beroende är det likafullt, som liksom rökning oftast grundläggs i skolåldern. Skolbarnen har heller inget starkt behov av att swisha pengar, betala parkering eller kolla busstidtabellen under skoltid.
Allt man vet säkert om 2050-talets digitala vardag är att man inte vet någonting. Gissningsvis finns det dock andra lösningar än varsin skärm där livsviktiga funktioner och praktiska ärenden ständigt kontamineras av underhållning, spel och sociala funktioner som gradvis fått oss att må allt sämre sedan de introducerades runt 2010.
Därför kommer kanske beteendet med horder av skärmtittande gångtrafikanter så småningom att bli tidstypiskt 10–20-tal. Välkommen till vårt smartphonefria köpcentrum! Det var i skolan under 2020-talet vi började bryta mot de gamla normerna. Man kan undra varför vi väntade så länge.
Johan Rudström är ledarskribent på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har även publicerats där