I de nordiska länderna känner vi igen huvuddragen från Brexitomröstningen. Även här har väljarmajoriteten varit mer EU-skeptisk än den politiska eliten och majoriteten i parlamenten. Bland annat har Norge två gånger röstat nej till medlemskap, Danmark och Sverige har i folkomröstningar sagt nej till euron.

Vi känner dock inte igen oss i händelseutvecklingen efter den brittiska omröstningen. I de nordiska länderna har utgången av folkomröstningarna respekterats under många år – Norge försökte igen efter 20 år. Samtidigt värnar en bred majoritet i parlamenten ett nära samarbete med EU. En lösning som påminner om Norges borde ha legat nära till hands för britterna: Utanför en del samarbete, men med i annat och då uppbundna av EU:s regler.

Så har det inte alls blivit. Efter tre år står britterna ännu utan avtal, och alternativen att lämna utan avtal eller göra om folkomröstningen har fått ökat stöd. Varför denna polarisering och oförmåga att finna breda lösningar? En viktig förklaring är att det brittiska valsystemet gör det svårt för partier att vara med i koalitionsregeringar eller på annat sätt långsiktigt samarbeta med andra partier.

Enmansvalkretsarna gör att endast den med flest röster blir vald. Det gör att mindre partier missgynnas. Systemet är gjort för att ge majoritetsregeringar. Men när så inte sker går systemet i stället lätt i baklås.

Om partier samarbetar i en koalition hamnar de i ett dilemma i nästa val. Ska partierna ställa upp i samma valkrets trots att de har ett nära samarbete? Eller ska de fördela valkretsarna mellan sig, trots att mindre partier då inte kommer att finnas på valsedeln på många håll?

Ställer partierna upp gemensamt kan det därför leda till att det mindre partiet går upp i det större.

Så skedde med de Liberala unionisterna, som i slutet av 1800-talet bröt sig ur för att de motsatte sig Liberalernas krav på självstyre för Irland. Efter att ha haft gemensamma kandidater i flera val slogs Liberala unionisterna 1912 ihop med de Konservativa. Därför är än i dag det officiella partinamnet Conservative and unionist party. När Liberaldemokraterna 2010 gick in i en koalition med de Konservativa fanns däremot inget valsamarbete. 2015 ställde partierna upp i alla valkretsar. Det gick riktigt illa för Liberaldemokraterna, som gick från 57 till bara 8 mandat.

Eftersom systemet oftast ger majoritetsregeringar och riskerna med att gå in i ett samarbete är så pass stora finns ingen tradition av breda lösningar. Mer radikala uppstickarpartier kan dessutom pressa de stora partierna att anpassa budskapet för att inte förlora röster och därmed mandat.

Konsekvensen blir att regeringspartiet, de Konservativa, hellre ser till opinionerna i det egna partiet, medan oppositionspartierna skulle ta stora politiska risker om de förhandlade fram en långsiktig bred lösning.

De hårda EU-motståndarna i Brexitpartiet pressar samtidigt regeringen att bli mer oförsonlig mot EU. Ivriga EU-anhängare, som vill upphäva folkomröstningens resultat, gör det samtidigt än mer röstmässigt riskabelt för oppositionspartier att gå med på en bred och mjukare lösning, men som ändå innebär att Storbritannien lämnar EU.

Därför försvåras tyvärr en bred Brexituppgörelse.