Under förra veckan uttrycktes ett skrämmande hot från Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou. Om Sveriges kulturminister Amanda Lind (MP) inte gjorde som Kina ville skulle hon bli portad från landet. Ambassadörens ilska grundade sig i att Lind skulle dela ut ett demokratipris till den fängslade, svensk-kinesiska författaren Gui Minhai.
Det är varken första eller sista gången som den kinesiska regimen lägger sig i den svenska debatten. Tidigare har den kinesiska ambassaden såväl personligen attackerat enskilda journalister som köpt helsidesannonser med regimpropaganda i Dagens Nyheter.
De aktiva påverkansförsöken är lagliga, ty även de kinesiska diplomaterna nyttjar svensk yttrandefrihet, men propagandaförsöken blir inte mer rumsrena för det. Det är däremot ovanligt att en kinesisk ambassadör öppet utpressar Sveriges regering. Lind valde naturligtvis att dela ut priset, oavsett vad den kinesiska regimen hotade med. Ett annat agerande från Linds sida hade varit mer förvånande än att en diktatur beter sig som en diktatur.
Det tog inte lång tid efter prisutdelningen innan regimen publicerade ett officiellt fördömande. Kina underströk att kulturministerns agerande var ett grovt angrepp på Kinas rättsliga suveränitet: ”Inga länder, organisationer eller enskilda individer ska förvänta sig att det kinesiska folket, 1,4 miljarder, ska svälja den bittra frukten av att skada Kinas nationella intressen och värdighet.” (Aftonbladet, 16/11).
Den kinesiska definitionen av ”suveränitet” och ”nationella intressen” ter sig tämligen märklig i sammanhanget. Kina räds inte att tänja på gränserna för vad som är deras ensak. Nationell suveränitet betyder i detta fall inget mindre än att låta Kina styra och ställa i allt de tar sig för. Det innefattar allt från att påverka de små grannländernas suveränitet till att legitimera kidnappning och fängslande av den svenska medborgaren Gui Minhai. Kineser och icke-kineser som motsätter sig regimens melodi riskerar att själva straffas för sin illojalitet.
Häromdagen var det Sveriges kulturminister som inte dansade efter diktaturens pipa. Det är inte första – och definitivt inte sista – gången som den svenska regeringen kommer utsättas för kinesisk påtryckning. Priset kommer i försämrade utrikes- och handelspolitiska relationer.
Det är ett svidande pris för ett exportberoende land. Hur länge kan en liten demokrati som Sverige stå upp mot världens rikaste diktatur? I måndagens Dagens Industri (18/11) uttryckte moderatledaren Ulf Kristersson oro inför Sveriges möjlighet att enskilt stå upp mot kinesiska påtryckningar. Sverige har viljan, men inte musklerna, att självständigt mota bort aggressionerna.
Kristersson menar därför helt riktigt att den enda räddningen finns i ett gemensamt agerande från EU och USA. Om världens demokratier ska kunna stå upp för sin frihet måste vi tillsammans sätta hårt mot hårt. Ensam är inte stark och Sverige har allt att vinna på en enad front.
Linnea Hylén är fristående skribent.