2012 satte sig alliansens partiledare Jan Björklund, Göran Hägglund, Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt på ett chartrat tåg till Linköping för att presentera dåvarande regeringens 30 miljarderssatsning Ostlänken. Det sågs som början på ett snabbtågsnät mellan landets tre största städer.
Alla jublade, åtminstone i vår del av landet. Det var en seger för de partier, näringsliv och organisationer som lokalt hade kämpat för att Ostlänken skulle bli del av framtidens utveckling.
Det var då. I dag är tonläget annorlunda.
Moderaterna säger nu nej till höghastighetstågen. Kristdemokraterna som bara för ett år sedan såg höghastighetståg som väldigt viktiga, säger nu också nej. Det senare är en kapitulation inför kritiska motioner till partiets nästa riksting (TT, 3/10). Ambitionerna för utbyggnad slutar till synes söder om Linköping och strax öster om Borås.
Höghastighetstågen ingår det januariavtal som styr regeringens budgetsamarbete med Centerpartiet och Liberalerna. Även om Liberalerna också är skeptiska den här järnvägssatsningen. Det är viktigt att järnvägspolitiken nu inte fastnar i ett strategispel mellan regering och opposition.
I vår del av Sverige är Ostlänken det stora infrastrukturprojektet, med snabbare transporter i Sörmland och Östergötland som huvudmål. Höghastighetstågen är den stora följdeffekten, så att säga.
Moderatledaren Ulf Kristersson, själv Strängnäsbo, understryker i Dagens industri (6/10) att ”nya stambanor mellan Linköping och Järna, den så kallade Ostlänken, ska fortsatt byggas” och han kräver en maxhastighet på 250 km/h. Detta kan fortfarande kallas för höghastighetståg, men är inte det snabbast möjliga. I stället ska befintliga banor rustas, anser M.
M anser att det supersnabba är för dyrt och ger för dålig klimat- och samhällsnytta. Om järnvägsutbyggnaden bara leder till nya spår nära Stockholm och Göteborg, försvagas även klimatnyttan och utrymmet för ökad godstransport på de gamla banorna. Möjligheterna till mer regional trafik begränsas.
Ostlänken är knappt påbörjad. Ta inga risker som leder till onödiga förseningar och nya osäkerheter.
Kristdemokraten Jakob Forssmed, partiets ekonomisk-politiske talesperson, och Robert Halef, dess transportpolitiske, skrev så sent som ifjol att huvudalternativet att rusta upp och bygga ut befintliga stambanor också innebär ”höga kostnader och nästan samma negativa samhällsekonomiska kalkyl som höghastighetsbanor”, fast utan de större nyttor för arbetsmarknad och miljö som höghastighetsbanorna beräknas ha (GP, 12/4-2018).
Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna behöver vara mer tydliga med sina nya visioner. Annars blir det signalfel.
Vad menas med dessa nej? Är klimatnyttan av ökad godstrafik på räls ointressant? Är snabbare tågpendling inte värd nya spår? Vad ska kunna ge motsvarande goda samhällseffekter?
Den exakta maxhastigheten är inte A och O, men att den tågburna infrastrukturen får växa är det.