Som doktorandstudent unnar jag mig sällan lyxen att ta en taxi, men den här gången var det nödvändigt.
Klockan är 9 på morgonen, febern har varit hög i tre dagar, vården är fullbokad och närmaste lättakuten med ledig tid är på andra sidan av stan.
Jag kollar resvägen på min telefon: 35 minuter att åka med kollektivtrafiken och 13 minuter att köra. Jag är inte i något tillstånd att köra själv, och som doktorandstudent unnar jag mig sällan lyxen att ta en taxi. Jag öppnar Bolt- och Uber-apparna, jämför priserna och bestämmer mig för att det är värt ett par hundralappar tur och retur för att slippa plågan att sitta sjuk i kollektivtrafiken i en halvtimme.
Nyduschad och med nyborstade tänder känner jag mig ändå ofräsch. Skäggstubben och håret är lite för långt – besöket hos barberaren har uteblivit – och jag orkar inte stryka skjortan innan jag drar på mig den, så den får bli halvskrynklig. Jag kallsvettas av febern. Det hade inte varit en rolig bussresa. Jag beställer en bil i god tid. Det tar några minuter innan en förare tackar ja, men till slut får jag napp.
Jag klär på mig så varmt jag kan, sätter på mig ett munskydd och går till bilen. Jag kliver in, ursäktar mig för munskyddet. Mannen i bilen vänder sig, och frågar mig mitt namn för att bekräfta körningen.
– Georgios?
– Ja, precis.
Han ler vänligt mot mig och frågar:
– Är du från Grekland?
Jag ler lite och jakar. Mitt namn är allt annat än kryptiskt på det sättet. Georgios är det vanligaste namnet bland män i Grekland, bland dem också min farfar som jag är namngiven efter. Jag hör en brytning och ser en öppning för hur jag ska fortsätta diskussionen.
– Var är du ifrån, frågar jag.
Jag vet att man kan ställa in preferenser för en tyst resa i appen, men min mormor hade inte godtagit det. Jag kommer från ett arbetarklassområde i Aten, och där pratar man med taxichauffören – det vore snobbigt annars. Jag har nog inte samma starka uppfattning själv, men jag gör som mormor har lärt mig och påbörjar konversationen trots mitt risiga tillstånd.
– Eritrea, svarar han. Vad jobbar du med, frågar han.
Jag förklarar att jag är doktorandstudent. “Doktorand” var ett av få ord han inte riktigt förstod under hela resan, men vi kom runt det genom att säga “PhD-student”. Jag frågar hur länge han har kört taxi.
Första lediga tid på en lättakut på andra sidan stan, skulle innebära en 35 minuter lång resa med kollektivtrafiken.
– Tolv timmar bara, svarar han. Egentligen är jag undersköterska, men jag testar detta lite nu.
Jag blir nyfiken och ber honom att berätta mer.
– Du vet, jag har fast jobb, men detta är lite som att vara egen företagare. Jag behöver inte följa något schema och kan jobba när det passar mig. Jag vet inte om jag ska fortsätta, men man ska testa saker i livet.
Under resten av resan berättar han om sin fru och sina barn. Barnen är fem och åtta år. Han pratar svenska väl och berättade att han läste på SFI i mitt närområde när han var nyinflyttad. I dag hade han läst upp till svenska som andraspråk 1 – imponerande efter bara fem år, tycker jag.
Under resans gång kunde jag inte släppa ironin i att jag blev körd av en undersköterska till lättakuten för att söka vård. För mig var det nog irrelevant vad han jobbade med, jag hade stor nytta av honom oavsett om han var en taxichaufför eller en undersköterska. Men i mitt risiga tillstånd var jag tacksam för att denna man, av sina egna skäl, hade sökt sig till föraryrket.
I mångas ögon är det fult att överge vården för ett gigjobb. Det kanske är så om vi enbart ser människor som en del av en helhet. Men människor är också just människor och behöver få pröva sig fram till vad som funkar för dem.
I mångas ögon är det fult att överge vården och i stället börja köra taxi.
När vi väl var framme tackade jag honom och klev ur bilen. Jag dricksade lite för hans trevliga bemötande och gick upp till lättakuten. Där fick jag beskedet att jag hade halsfluss och ett recept på antibiotika för att bli frisk.
På vägen hem kom en annan chaufför. Han var lite mer tystlåten och berättade mest om ombyggnationerna i området. Det är många människor som bidragit till att få mig på benen denna dag, och alla förtjänar ett tack. Men utan undersköterskan som valde att gigga hade jag nog inte kommit så långt.
Jag ler lite inombords över ironin en sista gång och är tacksam mot denna man.
Georgios Sideras är krönikör på ledarsidan och doktorand i teknik och samhälle på Ratio och SoeTech vid Lunds universitet
Georgios Sideras