Socialdemokratiska Labourpartiet vann en jordskredsseger i det brittiska parlamentsvalet med 412 av 650 mandat. Konservativa Tories gjorde ett katastrofval och gick från 372 mandat i förra valet till 121 i detta.
Labours stora antal mandat beror främst på valsystemet med enpersonsvalkretsar. Partiet fick bara 33,8 procent av rösterna, en blygsam ökning med 1,7 procentenheter.
Liberaldemokraterna (Libdem), som brukar klaga över att de missgynnas av valsystemet, hade koncentrerat sin kampanj till valkretsar där de var tvåa efter Tories. När Tories röstandel kollapsade kunde Libdem vinna 72 mandat, den högsta siffran sedan 1920-talet. Röstandelen innebar däremot en blygsam ökning från 11,6 till 12,2 procent.
Det förekom taktikröstande, där Laboursympatisörer röstade på Libdem och Libdemanhängare röstade på Labour i valkretsar där det andra partiet ansågs ha bäst chanser att besegra Tories. Jag har en bekant som själv varit parlamentskanddiat för Libdem som den här gången taktikröstade på Labour.
De partier som kraftigt missgynnades av valsystemet var högerpopulistiska Reform, De gröna och det skotska nationalistpartiet SNP. Reform fick 14,3 procent av rösterna och fem mandat, SNP 29,9 procent i Skottland och 9 mandat av de 57 skotska, medan De Gröna fick 6,8 procent och 4 mandat. Konservativa Tories med 23,7 procent klarade sig bättre med 121 mandat.
Den nye Labourledaren Keir Starmer lyckades föra partiet åt mitten, efter vänstersvängen under tidigare partiledaren, Jeremy Corbyn. Det gjorde det lättare för mittenväljare att rösta på Labour. Men främst hade Labour en nästan sagolik tur i att väljarna efter 14 års Torystyre och efter ännu längre nationaliststyre i Skottland önskade förändring. Tories och SNP var sönderregerade och splittrade med flera skandaler i bagaget.
Skottland var den del av Storbritannien där Labour gick kraftigast framåt, från 18,6 procent till 35,7 procent. I mandat blev framgången ännu mer dramatisk, från ett (!) mandat till 37 mandat. SNP gick från 45 procent till 29 procent i väljarstöd, och från 48 mandat till nio!
I England och Wales var det Tories som kollapsade. Det var ett misstag av premiärminister Rishi Sunak att utlysa valet nu i stället för i höst. De Konservativas organisation var inte redo för ett sommarval och valkampanjen gick dåligt.
Under själva valrörelsen tappade även Labour stöd, från över 40 procent till 33,8. Högerpopulistiska Reform låg på drygt 10 procent, men när den karismatiske Nigel Farage tog över partiledarposten, i början av juni, ökade partiets stöd. I några mätningar var Reform i kapp Tories, men i slutändan var det ett större avstånd mellan partierna, med 23,7 mot 14,3 procent.
Det brittiska valsystemet har tidigare gynnat högern, medan centervänsterväljarna har splittrat sina röster på flera partier. Nu blev det tvärtom. Libdem och Labour koncentrerade sig på olika valkretsar, medan Reform uttryckligen var ute efter att skada Tories så mycket som möjligt. Det gjorde att tidigare ”säkra” konservativa valkretsar gick förlorade. Så slår valsystemet; om två partier som ligger nära varandra konkurrerar om samma röster kan ett tredje vinna valkretsen.
Labour tappade en del till De Gröna, och till oberoende propalestinska kandidater. Flera ledamöter i valkretsar med många muslimska väljare klarade sig partiet med en hårsmån och kandidaterna utsattes för trakasserier under valkampanjen.
Labour har en stabil majoritet i parlamentet, men har propalestinerna, De Gröna och även Libdem till vänster. Det kan leda till framtida förluster i väljarstöd om Labour av mer radikala väljare uppfattas som försiktigt. Eftersom utrymmet för kostnadskrävande reformer är mycket litet, kan Labours stöd urholkas.
Den stora frågan för de närmaste åren är dock vad som händer med Torypartiet.
Reformpartiets ledare Nigel Farage står nära Donald Trump och vill ”trumpifiera” högern. Farage är i ordets rätta bemärkelse partiägare. Reformpartiet ägs av Farage och har inga medlemmar, bara ”supportrar”. Därför var det inga problem att byta ut den tidigare partiledaren samma dag som Farage bestämde sig för att ta över partiet.
I USA och i Frankrike, som också har majoritetsvalssystem har populisthögern krossat den traditionella högern. Kommer något liknande att hända i Storbritannien?
Ett ändrat valsystem kan bli aktuellt efter den stora skillnaden i mandat och röstandel. Men eftersom valsystemet gynnar sittande regeringsparti är det tveksamt om något sker. Tories har tidigare varit de mest bestämda anhängarna av dagens system. Men nu har en splittrad höger missgynnats av systemet.
Så kanske kan Torypartiet tänka om. Ett mer proportionellt valsystem skulle nog som i andra europeiska länder dela upp högern i ett populistparti och ett mer traditionellt högerparti (som SD och M i Sverige), men göra det svårare för populisthögern att bli helt dominerande.
Richard Appelbom är liberal skribent och medarbetare på Eskilstuna-Kuriren med Strengnäs Tidnings ledarredaktion