Det sägs ofta att svensk politik har blivit mer polariserad på senare tid. Och så är det. Men beskrivningen behöver förtydligas. Det tidigare stora avståndet mellan mitten och ytterkanterna har ersatts av ökad konfliktnivå inom det som förr var den breda mittfåran.
Onsdagens partiledardebatt i riksdagen var en tydlig illustration av det nya. Ledarna för Moderaterna och Kristdemokraterna, som båda driver på denna utveckling, tog inte replik på Sverigedemokraternas partiordförande, trots att de hade gott om ingångar. Exempelvis hade Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) kunnat syna Jimmie Åkessons bluff om att SD vill tillföra kommunerna mer resurser. När plus och minus lagts ihop i partiets budgetmotion har Sveriges kommuner mindre pengar att lägga på förskola, skola och äldreomsorg.
Men hård kritik i den riktningen ligger inte i tiden. Moderaternas och Kristdemokraternas agenda är en annan: minska konfliktytan mot SD och bädda för regeringssamarbete med partiet efter valet 2022.
Den här typen av politisk anpassning från framför allt Moderaterna, som i helgen håller partistämma i Västerås, stannar inte vid uteblivna debattrepliker. Det handlar även om val av stridsfrågor och uppträdande mot opponenter.
Ulf Kristersson avsatte en större del av sitt inledningsanförande i onsdags åt krav på minskad invandring än vad Jimmie Åkesson gjorde. Moderaterna är nu förbi metoden att linda in denna hårda politik i lätt vadderad förpackning av typen ”hållbar” eller ”stram migrationspolitik”. Nu säger man rätt och slätt ”minska invandringen”.
Den språkliga förskjutningen, den förenklade problemformuleringen – för eller emot, minska eller öka – och den oförsonlighet med vilken Moderaterna debatterar invandring, minskar utrymmet för dialog och problematisering.
Partiet agerar på samma sätt på fler politikområden. Som i kampen mot gängbrottsligheten. Först ställde Ulf Kristersson ultimatum: Acceptera Moderaternas tiopunktslista med åtgärder! Därefter gjorde han stor sak av att regeringen uteslöt SD från partisamtalen och lämnade slutligen diskussionerna tillsammans med KD och Liberalerna, som efter sitt partiledarbyte är rätt vilsna i det nya politiska landskapet.
Men den polariseringen har fler beståndsdelar än vissa nyckelaktörers vägval. Här finns även institutionella faktorer. I veckan presenterade tankesmedjan SNS en rapport om det statliga kommittéväsendets förändring. Vid utredningar av ny lagstiftning har Sverige allt mer övergivit den parlamentariska arbetsformen, med företrädare för alla riksdagspartier, till förmån för särskilda utredare utan parlamentariska inslag. Från att under lång tid ha utgjort omkring hälften av alla utredningar sjönk de parlamentariska kommittéernas andel till 20 procent 1990 och 3 procent 2016.
Det kan inte annat än ge vissa problem. Deltagande av både regerings- och oppositionspartier på ett tidigt stadium av lagarnas utformning har underlättat kompromisser och gett lagstiftningen bred politisk förankring. Oppositionspartierna har tvingats förhålla sig till de nya lagarna i all deras komplexitet, i stället för att jaga billiga debattpoänger.
När Sverige styrs av regeringar med svagt riksdagsunderlag och debattklimatet försämras av kulturkampen, behövs fler, inte färre, stabiliserande arenor av det slaget. Men också fler ledande politiker som är lösningsorienterade och villiga att kavla upp ärmarna när tv-kamerorna inte är på.