I bortåt hundra år har den svenska skogen fått större och större virkesförråd. Den har samlat upp koldioxid ur atmosfären, medan trafik, värmepannor, industrier och lantbruk i stället släppt loss växthusgaser.

Så här är det än. Från 1990 till 2017 ökade mängden virke i skogen med en fjärdedel. (Det avser mark utanför nationalparker och andra skyddade områden.) Sedan 1955 är ökningen dryga 55 procent. Samtidigt har volymen virke som huggits vuxit. Hela tiden har avverkningen varit mindre än tillväxten.

De senaste tio åren har svensk skog haft ett årligt nettoupptag av koldioxid ur atmosfären på omkring 38 miljoner ton. Därtill kommer trä som byggs in i hus, ofta efter export till andra länder. Mängden koldioxid som binds tills vidare i sågverksprodukter beräknas enligt Naturvårdsverkets statistik vara sex till åtta miljoner ton per år.

Mot cirka 45 miljoner ton i upptag ur atmosfären står 2019 vardera drygt 16 miljoner ton i utsläpp från inrikes trafik respektive industrin.  51 miljoner ton var det från all produktion i Sverige utanför skogen. 

Det här bör man ha i minne när det nu kommer att virvla påståenden och debattinlägg om EU:s trave med klimatpaket för olika sektorer. Ihop med vattenkraft och kärnkraft är det skogen som förklarar att Sverige har bland de lägsta nettoutsläppen av klimatskadliga gaser – i förhållande till den stora produktion vi har i landet.

Det vi konsumerar är däremot till stor del från länder där beroendet av fossila bränslen ännu är mycket stort. Den privata konsumtionen i Sverige har en klimatpåverkan som är mer i närheten av ett västeuropeiskt genomsnitt.

Skogsbruket bygger upp stora virkesförråd och är samtidigt en av våra allra viktigaste näringsgrenar – i de flesta glesbygder en huvudnäring. Hur har det varit möjligt? Jo, därför att den generation som år efter år lägger pengar och tid på skogens vård och skötsel också har tilltro till att det, i nästa eller nästnästa generation, är tillåtet att skörda. I många årtionden ska det planteras, röjas, och gallras. Miljöhänsyn behövs på flera sätt, men skogstillväxt kräver inte bara mycket hänsyn. Ännu mer kräver den arbete.

Allt detta bygger på långsiktighet. Det har hela tiden funnits stabilt förtroende för att staten lång tid framåt både skyddar äganderätt och ställer krav på skogsvård och förnyelse av skog. Att det är mening med många årtionden av mest arbete och utgifter hänger helt på avverkningen på slutet. Den ger den stora merparten av sågtimret. 

Gallringsvirke, bränsleflis och virke från storm- eller insektsskadade träd ger mindre tillskott. Men att timret får levereras – och kan levereras utan att nettot äts upp av fördyringar i teknik och arbetsmetoder – är det avgörande som uthållig uppbyggnad av virkesförråden hänger på.

Skulle det göras till europeisk klimatpolitik att hindra att skog avverkas och i stället blir stående i Sverige och Finland blir den kortsiktiga effekt man siktar på skadlig för klimatpolitiken i stort. Från skogsbruket och dess biprodukter i olika led kommer ersättningsmaterial för betong, metall och plast.

Därifrån kommer råvaror för textilier och för biobränslen. Rishögarna som samlas in på hyggen, och flisningen av virke som gallras i täta lövuppslag, är en stor del av förklaringen till att stenkolet nästan helt försvunnit ur svensk fjärrvärme, något som nu också pågår i Finland.

Det här är inte lätt att förklara för ämbetsmän eller politiker i Mellaneuropa, för att inte tala om dem i Medelhavsländerna. Inte bara naturförhållandena är ovana för dem. Samma är det med drivkrafterna bakom det privata skogsägandets framgångsrika uppbyggnad av en råvarubas. Den har vuxit hela tiden, men samtidigt gett underlag för en exportnäring som bär en stor del av svensk och finländsk samhällsekonomi.

Men det går att förklara. Fast det underlättar då inte att statliga tjänstemän i Sverige gick in för att ta ekonomiska genvägar i naturvården och försökte inrätta reservat, där avverkning förbjöds, utan att staten skulle göra rätt för sig på vanligt sätt och betala för inlösen av mark.

Den konflikten var en del av bakgrunden till januariavtalet. Främst socialdemokraterna och centern förstod vikten av att skydda förtroendet som hela skogsbruket vilar på. I reaktion mot januariavtalet har angreppen mot skogsbruket hårdnat från andra håll, med udd mot avverkningar som sådana.

Frestelsen är den här: Kan EU och det kontinentala främlingskapet inför biologisk produktion i norr utnyttjas som bräckjärn, för att stoppa skogsbruk över stora arealer? Av detta kan det bli mycket bråk – och en präktig otjänst mot både klimatpolitik och gröna näringar.