En trovärdig regering är inte den vars politiker springer och viftar med armarna vid dramatiska händelser och släpper alla andra frågor.
Men det är ändå vad flera tongivande politiker i opposition och halvopposition tycks kräva, efter statsministerns och utrikesministerns inlägg på DN Debatt i veckan. Det handlade om kärnvapen och kärnvapenspridning, på grund av 75-årsdagen av atombombningen av Hiroshima.
Det gick inte för sig, ansåg bland annat Moderaternas och Liberalernas gruppledare i riksdagen. Tobias Billström (M) och Johan Pehrson (L) menade att regeringen borde ha lagt fokus på gängbrottsligheten, med anledning helgens mord på den tolvåriga flickan i Botkyrka, och hjälpen till Libanon, efter explosionen i Beirut.
Ansvariga statsråd hade visserligen redan kommenterat mordet, medan myndigheterna MSB och Socialstyrelsen var i full gång med att skicka hjälp till Libanon, efter UD:s erbjudande av bistånd.
Men själva angreppslinjen är egendomlig. En regering bör jobba med och kommunicera kring flera frågor samtidigt, även utanför den mediala dagordningen. Ett effektivt arbete med komplicerade problem, som gängbrottslighet, skulle dessutom tjäna på mer lågmäld långsiktighet och färre effektsökande politiska utspel.
Pseudodebatter flyttar också fokus från sakfrågan – kärnvapen. Och där finns det en del att säga.
Regeringens påminnelse om att kärnvapen är farliga och att nedrustning är angelägen tycks banal, men den måste göras med jämna mellanrum. Särskilt som kärnvapenutvecklingen under de senaste årtiondena har gått från kalla krigets relativt förutsägbara, ömsesidiga avskräckning utefter en enda frontlinje, vilket dämpat krigsrisker, till svårkontrollerad upprustning på flera fronter och överhängande risk för ytterligare spridning.
Avtal som begränsar USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler och deras möjliga användning har sagts upp eller är under upplösning. Upprustning sker i Kina liksom i konfliktområdet Indien-Pakistan. Den internationella kontrollen för att begränsa Nordkoreas kärnvapenutveckling och förhindra Iran att skaffa sådana har satts ur spel. Det senare ökar risken för att Saudiarabien blir en kärnvapenmakt.
Stefan Löfvens och Ann Lindes inspel är ändå rätt trubbigt. Mest egendomlig är regeringens konkreta åtgärd: Tio miljoner årligen till ”inrättandet av ett kunskapscentrum om kärnvapennedrustning, med uppgift att bedriva tvärvetenskaplig forskning och utbildning på området”.
Det låter som ett angeläget arbete, men det finns redan en sådan organisation. Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, SIPRI, har detta uppdrag och mer därtill, bland annat kontroll av konventionella vapen och konflikthantering.
Det blir också märkligt med ett uppdrag som studerar kärnvapnen som ett isolerat fenomen.
Anskaffning av kärnvapen och användning av dem i försvarsdoktriner drivs fram av konflikter. Nedrustning måste därför hänga samman med konflikthantering i vidare mening. Det perspektivet saknas i Löfvens och Lindes debattartikel.
Och så väljer de att inte i klartext tala om ett par av de främsta hindren: Utöver diktaturers opålitlighet har nu tillkommit den nya, till stora delar oförutsägbara, amerikanska utrikespolitiken och USA:s frånvarande globala ledarskap.
Under Donald Trump har USA brutit avtalet med Iran, som skulle förhindra landets utveckling av kärnvapen, gjort det lättare för Nordkorea att smita undan åtaganden om återhållsamhet och dessutom på flera sätt skapat osäkerhet om amerikanska försvarsgarantier gentemot USA:s allierade.
Utan en ny utrikespolitisk kurs från Washington kommer det sannolikt inte tas några steg i rätt riktning för en minskning och mot spridning av kärnvapnen.
För att tala klarspråk: Det krävs att Donald Trump förlorar presidentvalet.