Vad Europas radikala ytterhöger vill göra med det fria ordet är så uppenbart att ingen borde kunna blunda för det. Inte moderater heller. Och inte de som skickar in företagspengar i högerkantens flora av propagandaorganisationer. 

Den radikala ytterhögern – i Sverige företrädd av SD – har nått regeringsmakten i Polen och i Ungern. Den makten används för att likrikta så många medier som möjligt till att bli språkrör för det härskande partiet. De ännu oppositionella eller fristående medierna går man in för att stänga, knäcka ekonomiskt eller försvaga så mycket att de blir närmast betydelselösa.

Mot den bakgrunden ska man se det riskabla förslag som förts fram av en arbetsgrupp på central nivå hos Moderaterna. Inne i Sveriges Radio och Sveriges Television vill de montera in ett slags inspektionsbyrå, vid sidan av redaktionellt ansvariga och ordinarie företagsledningar.

Dessa överrockar beskrivs med förskönande ord som ”revisorer” med uppgifter som att inför förnyelse av sändningstillstånden kontrollera alternativen som ska möjliggöra nedskärningar. De skulle komma från förvaltningsstiftelsen hette det, alltså den nivå där politiken finns och där de som stöder regeringen kan dirigera spelet om de går in för det.

Det parti där denna idé kläckts är helt inriktat på att styra i allians, kanske även koalitionsregering, med broderpartiet till dem som knäckt det fria ordet i Ungern och avancerar mot samma mål i Polen. Det är då mer än anmärkningsvärt vilket slags verktygslåda Moderaterna överväger att ställa fram

 Den kan bli högst användbar för några av de första stegen i ungersk eller polsk riktning – eller åtminstone skrämma etermedierna till undfallenhet. Det har inte uppmärksammats så mycket som det finns skäl för.

Men det bör observeras varifrån radion till en diskussion kunde få tag på en tämligen entusiastisk förespråkare och försvarare av de nya M-idéerna om styrningen av radio och television. Den tidigare Strängnäsbon Carl-Vincent Reimers kommer från Näringslivets Medieinstitut, och det var den arbetsgivarens linje han tydligt företrädde i radio. (Han är dock numera ledarskribent på tidigare liberala Blekinge Läns Tidning.)

Det han såg i M-förslaget var en möjlighet till en nedskärning av verksamheten i Sveriges Radio och Sveriges Television, efter främst danskt mönster, och han påstod att detta på något sätt skulle vara ”liberalt”. Vad det här kunde betyda i en situation där Moderaterna ska skaffa sig stöd med att erbjuda olika saker till SD undvek han.

Som anställd på Näringslivets Medieinstitut förde han 2019 i Svenska Dagbladet fram dess linje att de ”borgerliga” borde söka samverkan med SD, just för att göra om radion och televisionen. Det skedde i en polemik mot ordföranden i riksdagens kulturutskott Christer Nylander (L).

Detta är den ena av de båda linjer som Näringslivets Medieinstitut missbrukar pengar från företag till. Den andra är att propagera för att riva upp en av de viktigare delarna i Tryckfrihetsförordningen, så att företag ska kunna utsätta nyhetsmedier för kostsamma skadeståndsprocesser.

Så kan det gå till i många andra länder, till glädje för ett visst slags advokater och till skada för ekonomijournalistik i synnerhet och det fria ordet i allmänhet. Svensk grundlag skyddar däremot nyhetsförmedlingen mot processer från bolag. Det är bara individer som kan förtalas.

Bolag har ingen själ som kan kränkas, och det har inte heller yrkesgrupper och andra kollektiv, oavsett hur mycket deras organisationer skulle gilla att försöka tysta sina motståndare med åtal för det som tryckts. De stora pengarnas makt är i Sverige svår att använda för att hejda nyhetsförmedling och skrämma ekonomiskt svaga redaktioner. Det är detta Näringslivets Medieinstitut, i upprepade utspel under en rad av år, vill ändra på, i kvalificerat antiliberal anda.

Näringslivets Medieinstitut är inte bara på glid mot att eftersträva samverkan med den auktoritära och radikala ytterhögern. Dess angrepp mot tryckfriheten står dessutom i strid med den öppenhet och det liberala samhällsklimat där ett fritt näringsliv och en marknadsekonomi mår bäst.

Korruption och ekonomiskt skumrask motverkas, och en klarhet i inte bara politiska utan även ekonomiska frågor gynnas, när penningen inte får vara ett skarpt vapen mot det fria ordet.

Vad skulle bli bättre om en affärstidning som kritiskt granskar ett företags vilseledande redovisning skulle stå under hotet av rättegång om förtal av bolaget?