Polisgeneralen från Arabemiraten har nu blivit Interpols ordförande. Samarbetsorganet för världens kriminalpolis har haft kongress. Den hölls i Turkiet, ett land med gamla traditioner som polisstat, som på senare år åkt utförskana tillbaka mot utbredd rättslöshet.

Sådant är inget hinder för att vara med i Interpol. Nästan alla länder är med, och kongressbeslut tas på FN-vis. Alla länder, eller deras organisationer, har en röst, oavsett storlek och styrelseskick.

Genomkorrupt stat med censur och tortyr har samma vikt som exemplarisk demokrati med pressfrihet och välvårdade mänskliga rättigheter. Samma sak är det för fotbollsförbunden i FIFA och för nationella olympiska kommittéer i IOK.

Arabemiraten har något många andra inte har, överflöd av pengar. De har bidragit generöst till Interpols inte så väldigt resursrika verksamhet. En polischef från Tjeckien ställdes upp som motkandidat. Hon lyckades inte bli vald i den slutna omröstningen. Efter ett par omgångar gick 70 procent av rösterna till Ahmed Nasser al-Raisi, från inrikesministeriet i Arabemiraten.

Val med slutna sedlar när stater och organisationer röstar är något annat än fria och hemliga val till fullmäktige eller riksdag. Regeringars ställningstaganden kan hållas hemliga. Det som ändå uppges behöver inte vara sant, så utrymme ges för mutor till personer som är ombud för en stat – eller ett fotbollsförbund.

Ordföranden i Interpol är visserligen inte den som vidarebefordrar internationella efterlysningar. Chefen för den dagliga verksamheten vid högkvarteret i Lyon i Frankrike är en tidigare biträdande generaldirektör för tyska Bundeskriminalamt – en viktig samarbetspartner till bland annat svensk polis.

Interpol är en verksamhet som behövs, för spridning av kompetens och goda juridiska seder, och för efterlysningar och samarbete mot organiserad brottslighet. Men som medlemskåren ser ut, och med en del polisstatsföreträdare i styrelsen, måste vaksamheten vara skärpt.

Efterlyst genom Interpol är inte samma sak som utlämnad. Rättssäker ordning för att pröva utlämningar är viktig. Skepsisen behöver vara stor mot efterlysningar från förtryckarstater för påhittade, skenbart opolitiska brott. Svenska och andra medborgare med bakgrund i Turkiet har utsatts för just sådant.

En polisgeneral från Arabemiraten som ordförande i Interpol är hyckleri, men en bild av hur FN-formen för internationellt samarbete fungerar. Gång på gång har kvalificerade förtryckarregimer fått bli ledamotsstater i FN-organ för mänskliga rättigheter.

Arabemiraten har en tekniskt modern och välorganiserad polismakt. Ordning och säkerhet upprätthålls för finansmän, turister och flygpassagerare i transittrafik. Likaså för dem som deltar i sportevenemang eller skaffar lyxlägenheter och gömmer pengar i ett av de ledande emiraten – Dubai.

Men deras polis ska omöjliggöra opposition, och vara selektiv i vad den skyddar och ingriper mot. Bakom en fasad av stränga morallagar är Dubai en bordell för Mellanöstern. I engelska The Observer har skildrats hur Dubais medborgare tilldelas arbets- och uppehållstillstånd för att kunna ta in tjänstefolk. Men det delas ut fler tillstånd än som behövs, och de privilegierade gör pengar på att sälja tillstånden till sådana som förmedlar import av prostituerade.

Koppleri och människohandel satt i system är sådant en polisgeneral i Arabemiraten bidrar till genom att se mellan fingrarna. Samma är det med penningtvätten och gömmandet av oärligt förvärvade pengar, som landet är beryktat för.

Men inte nog med det, ett antal trovärdiga rapporter finns om polistortyr. Mot fängslad regimkritiker, och mot brittiska medborgare. En råkade ut för ogrundade spionanklagelser. En annan hade väckt förargelse med en fotbollströja i det rivaliserande landet Qatars färger.

Polisgeneralen är en skandal på sitt nya uppdrag – men oro för obehag utifrån FN:s konvention mot tortyr behöver han inte känna. Den är utformad för att ge plats åt både hycklarna och dem som menar allvar. Länder kan ansluta sig fullt ut, eller skriva på alla de vackra orden men hålla sig utanför granskningar och prövning av individers klagomål.

Rader av länder där tortyr är vanligt polisarbete är med i konventionen, men befriade från all närgången granskning: Kina, Saudiarabien, Syrien, Eritrea är några exempel. Så även Förenade Arabemiraten. 

Sådant här är inte lätt att rå på och ändra. Men det som borde kunna ändras snarast är den generade, diplomatiska eller undfallande tystnaden. Klarspråk från svenska och andra regeringar kan med fördel skärpas. I de internationella motsvarigheterna på idrottsområdet ska inte sponsorer och nationella förbund få slippa kritik.