Energipolitiken i dag möter en annan verklighet än under kärnkraftstriden kring 1980.

Största skillnaden är tidspressen i klimatpolitiken. Den internationella energiorganisationen IEA höll nyligen toppmöte med omkring 40 regeringar plus EU inför nästa stora klimatkonferens, i Skottland i höst. Hos IEA var ämnet hur man skulle kunna rikta in politiken mot att koldioxidutsläpp netto skulle gå ned mot noll – inom en åtskilligt kortare tid än de dryga 40 åren sedan Sveriges kärnkraftsomröstning.

Stora och svåra svenska energifrågor är nu att komma loss ur fossilberoendet i trafiken, samt i den mindre del av industrin som ännu är fossilslukande – stålverk och cementtillverkning. För vägtrafik och stål är huvudspåret mycket mer el. Det är då sådana mängder att alla förutsättningar i tidigare partipolitiska elkonflikter nu är ställda på huvudet.

Trafiken har de större utsläppen. De flesta branscherna i industrin i Sverige gjorde sig kvitt oljeberoendet och mycket av kolanvändningen under samma tid som bostäder och andra fastigheter slutade att värmas med oljepannor.

Kärnkraft, fjärrvärmenät, biobränslen i värmepannor samt skogsindustrins egenförsörjning med bioenergi gav Sverige bland de allra lägsta klimatskadliga utsläppen i världen, sett i relation till produktionen i landet. (Med konsumtionsmönster och utrikes flygande är det som bekant på annat sätt.) 

Stål och cement, där kol används i stor skala i processerna, blev de stora undantagen – men inte så stora som vägtrafiken. För elmotorer och batterier i person- och lastbilar har avgörande tekniska genombrott nu skett. Men i merparten av världen kommer merparten av strömmen från fossileldade kraftverk. Ändras inte det förlorar elektrifieringen av trafiken mycket av sin klimatpolitiska mening.

Det som nu börjat i stålindustrin i Sverige, men inte bara här, kan vara ett tekniskt genombrott av samma långtgående slag som elektrifiering av bilarna. I stället för kol kan vätgas användas i processen. Avfallsprodukten blir då rent vatten i stället för klimatskadlig koldioxid. Men vätgasen måste då komma från elektrolys av vatten. Då krävs väldiga mängder fossilfri el samt mycket stora tankar som buffertlager för vätgasen. 

Av allt att döma är detta tekniskt möjligt och sannolikt ekonomiskt hållbart om det görs i verkligt stor skala. Men då håller det inte att lönsamheten i miljöanpassade stålverk inom till exempel EU kan förintas av stål som säljs efter att ha producerats med stenkol i processen, i länder utan effektiv klimatpolitik.

Det är bland annat detta som gör det så avgörande med miljöavgifter på importerat stål till EU – men enbart på stål som inte betalat miljöskatter eller kostnader för utsläppshandel motsvarande det som gäller inom EU. Initiativet till detta kom, som mycket annat, från den franske presidenten Macron. Förslag att ta ställning till är nu på gång från EU-kommissionen.

Än mer avgörande är säker, inte alltför dyrbar tillgång till stora mängder ström. Detta gäller inte bara Sverige. I andra länder är den klimatpolitiska kärnfrågan densamma, men steget till en hållbar situation längre. Sveriges el kommer från främst vattenkraft och kärnkraft, med vindkraft som ett alltmer betydelsefullt tillskott. Mängden koldioxidutsläpp som svensk, liksom finländsk, industri vållar är, i förhållande till energianvändningen bara en dryg tredjedel av det som gäller i Tyskland eller USA – och en fjärdedel, jämfört med kinesisk industri.

Men överallt handlar det om att de icke fossilbaserade energislagen måste expanderas i mycket stor skala, om det ska gå att få bort stora mängder fossila bränslen från elförsörjning, industri och hus.

Med både elmotorer på vägarna och vätgas i stålverken kommer det att behövas så mycket mer ström att det motsvarar en stor del av Sveriges hela nuvarande elförbrukning. Den matematiken kommer rimligen att om ett tag sätta punkt för den gamla låsningen om kärnkraften – och även om vindkraften för den delen. Båda kommer långsiktigt att behövas i stor skala. Såväl vattenkraft som stora vätgaslager kommer dessutom att behövas för att hantera de stora ojämnheterna i vad vindkraften levererar.

Men det är fler som har ingrodda ståndpunkter att ompröva. Det behövs så stora investeringar i kraftverk och i kraftledningar att man måste räkna med att statens roll i delar av energiverksamheten kommer att behöva ökas, oavsett vilka attityder man annars har till statligt företagsägande. Vattenfall användes en tid olyckligtvis till svenskt statligt ägande av tysk brunkol, tysk fossileldad fjärrvärme och holländska fossilgasnät.

Men det behövs en trygghet och stabilitet i långsiktiga investeringar i fossilfria kraftverk av alla slag. Där har Vattenfall en bättre roll.