Handel och investeringar mellan länder är bra. Det är också klokt att dra nytta av internationella och utländska företags teknik och kunnande. Men med det följer risker.
I veckan beslutade Post- och Telestyrelsen (PTS) att det kinesiskt ägda telekombolaget Huawei inte tillåts delta i upphandlingen av utbyggnaden av Sveriges 5G-nät. Både Försvarsmakten och Säkerhetspolisen har fått yttra sig till PTS. Företaget utgör en säkerhetsrisk.
Och det svenska nejet är förståeligt. Kinaföretaget är i praktiken en förlängd arm av den kommunistiska diktaturen. Landets lagar kräver att kinesiska företag och medborgare lämnar uppgifter till Kinas underrättelsetjänst.
Beslutet har kritiserats av kinesiska utrikesdepartementet. "Sverige borde se på det här på ett objektivt och rättvist sätt och rätta sitt misstag för att undvika negativa följder för samarbetet mellan Kina och Sverige samt för svenska företag som verkar i Kina", sade departementets talesperson Zhao Lijian. Sådana förtäckta hot ska Sverige inte ge vika för, även om det innebär ekonomiska förluster. Kina ska inte diktera svensk säkerhetspolitik.
Flera länder har gått samma väg som Sverige. USA och Australien var tidiga med att utesluta de Kinaledda företagen från några marknadsområden. Storbritannien och Frankrike har också sagt nej till Huawei i utbyggnaden av 5G-nät. Tyskland väntas ta beslut snart. Landet har starka handelsband med Kina och stora delar av dess export går dit. Det tyska svaret kan därför kanske bli mildare än det svenska.
EU, och dess medlemsländer, har de senaste åren blivit mer vaksamma på säkerhetsrisker när det gäller handel och investeringar från utländska aktörer, i synnerhet när det kommer till företag från förtryckarstater. Vilka företag går att lita på vid investeringar i säkerhetspolitiskt känslig infrastruktur? Frågan är viktig men får inte bli en förevändning för att skydda inhemska eller europeiska bolag från konkurrens.
Från EU-kommissionens håll talas det om europeisk "strategisk autonomi", "suveränitet" eller "självständighet". Begreppen har några år på nacken. Bland annat förekom de i säkerhetspolitiska diskussioner inför det amerikanska valet 2016. I huvudsak handlar det om att EU ska göra sig så lite beroende som möjligt av utomstående aktörer när det kommer till kriser eller krig.
EU behöver kunna skydda sig själv och sina intressen. I synnerhet efter USA:s besked i somras att dra ner på sin militära närvaro i Tyskland.
Under coronavåren väcktes också andra frågor som i vissa fall knutits till samma säkerhetsbegrepp. Bland annat huruvida EU har nog med mat, läkemedel, medicinsk utrustning och skyddsutrustning för att klara framtida kriser. Det är en välkommen diskussion. De beredskapslager för sjukvårdsmateriel och medicinsk skyddsutrustning som nu byggs upp i Sverige, för EU:s räkning, är bra och visar att beredskapsfrågan tas på allvar.
Men i andra avseenden landar man inte lika rätt. EU-kommissionärerna Thierry Breton och Stella Kyriakides föreslog i våras att tillverkningen av medicin, skyddsutrustning och annan medicinsk utrustning bör flyttas "tillbaka" till EU. Tanken är att korta leveranskedjor kan minska sårbarheten inför framtida kriser. Det har pratats om att det också ska gälla annan tillverkningsindustri.
Att "flytta hem" produktion ger kanske en känsla av kontroll och säkerhet, men det behöver inte nödvändigtvis vara så. Olyckor och naturkatastrofer som leder till stopp i tillverkning och leveranser kan också ske inom EU. Länder och företag bör däremot se över så att de inte förlitar sig på ett fåtal källor för vissa substanser och komponenter. Det är bättre att sprida riskerna på flera källor.
Sedan är det även en kostnadsfråga. Om företag finner det fördelaktigt att flytta fabriker till EU är det bra. Risken är annars att många varor blir mycket dyrare.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har också knutit Europas strategiska autonomi till miljöfrågan. I detta finns en del att hämta. Omställningen till en grön ekonomi kan minska beroendet av rysk naturgas och shejkers olja. Samtidigt finns många viktiga mineraler som behövs för omställningen i bland annat Kina. Vissa av dem, såsom litium till elbilarnas batterier, menar Thierry Breton, kan Europa bli självförsörjande på redan 2025. Men i slutändan ligger råvarorna där de ligger.
Diskussionen om EU:s strategiska autonomi som sker på europeisk nivå är viktig. Det tar ett brett grepp om säkerhetspolitiken och beredskapen för att göra EU redo för interna och externa kriser. Men det får inte slå över i allmän protektionism eller handelskrig. En sådan utveckling riskerar leda till minskat välstånd utan att göra oss tryggare.