Det finns risker med kommersiella företag där staten är aktieägare. Ofta har de kommit till när länder byggt ut statsägd infrastruktur – som kraftverk, telenät och järnvägar.
Sedan har tekniken utvecklats, gränserna öppnats och monopol ersatts av en för det mesta nyttig konkurrens. Men en fara att se upp med är att kapitalet i praktiken kan komma att äga en stat och inte tvärtom. De helt eller delvis statsägda företagen expanderar gärna. Tillväxtglada företagsledningar kan då ställa till med risker, som slår tillbaka hårt mot stat och skattebetalare.
Sverige har sedan länge mindre av statligt ägande i näringslivet än en rad andra europeiska länder. Det är bättre så. Statliga affärsdrivande bolag bör hellre vara färre än fler.
Där det ändå finns skäl för att de är statsägda – som Vattenfall eller LKAB – bör ägaren hålla så pass väl i tyglarna att inte bolagen skenar iväg. Det som hände i Vattenfall på 90-talet och en tid framåt ska inte upprepas.
Hur det kan gå finns det ett rykande färskt prov på, i Finlands motsvarighet till svenska Vattenfall, alltså det i Sverige mycket bekanta Fortum, tidigare Imatran Voima.
Fortum blev huvudägare, med 75 procent, i det stora tyska energibolaget Uniper. Detta blev ena delen, vid klyvningen av E.ON, en annan mycket Sverigebekant koncern. I Uniper lades det för E.ON allra mest utmärkande, de stora satsningarna i klimatskadlig fossil energi
E.ON, senare Uniper, blev Tysklands största importör och största grosshandlare för fossilgas. De gick in som en betydande ägare i båda de ryska Nord-Stream-ledningarna i Östersjön. De blev därmed en av de viktigaste organisatörerna av Putinrysslands fossilexport – och ett redskap för utpressningsmöjligheter mot Västeuropa.
Denna roll delade de med det av österrikiska staten kontrollerade OMV. Det är ett annat gammalt statsmonopol som delvis privatiserats, och med tiden betett sig som om det ägde sin stat och inte tvärtom.
Unipers Putinberoende köpte Fortum på sig från 2017, fortfarande kontrollerat av finländska staten, men med 52 procents ägande. Det har nu slutat med en stjärnsmäll.
Gasflödet från Ryssland upphörde. Uniper gick rakt mot konkurs. De många företags-, kommun- och privatkunderna skulle ha gas till kontrakterade priser, och ersättningsgasen blev mycket dyrare.
En oordnad konkurs skulle vålla kaos. Omkring hundra kommunala energibolag kunde dras med i ett stort ras.
Den tyska regeringen har fått igenom en energisäkerhetslag som ger möjlighet till en rad nödåtgärder. Sedan tidigare har Putinsystemets tyska dotterbolag Gazprom Germania ställts under statlig tvångsförvaltning och fått ett stort nödlån. Förmodligen omvandlas detta till aktier, vilket betyder att bolaget socialiseras av tyska staten.
Just detta händer nu med Fortumägda Uniper. Det har varit en känslig fråga mellan två nära allierade, Tyskland och Finland, som båda begått stora dumheter i ekonomiska relationer med Putinryssland.
Tyskland har i alla fall tagit konsekvenserna av sin länge mycket fossilinriktade energipolitik. Fortum får sota för sitt felsteg, men inte mer än rimligt. De får fem miljarder kronor för sin andel av de restvärden som finns kvar i Uniper, däribland några svenska vattenkraftverk och ägarandelar i alla svenska reaktorer.
Nästa fråga blir om svenska staten eller svenska industrier vill köpa denna kraftverkskapacitet. Fortum får lägga ett första bud om tyskarna vill sälja. Men detta kan snabbt bli en fråga för tillträdande svenska regering.
Fortum förlorar omkring 60 miljarder kronor på de aktier de köpt i Uniper. Tidigare i somras tvingades Fortum avskriva hela värdet av ägarandelen i Nord Stream 2, det var dryga tio miljarder kronor. Smällen känns i det mindre landet Finland ungefär som det dubbla skulle ha gjort i Sverige. Hälften landar direkt i statskassan. Resten sprids på pensionsfonder och andra aktieägare.
I det vanligen välstyrda Finland började Unipereländet 2017 – tre år efter den ryska annekteringen av Krim, då alla borde ha varit varnade på allvar. Det var under en ovanligt dålig finländsk regering, med höger och yttre höger, fast med statsminister från centerpartiet.
Den regeringen var informerad men lade sig inte i det statliga bolagets beslut. Aktieköpen fortsatte och först 2019 kom ett regeringsskifte. 2020 hade det mycket motsträviga Uniper blivit till 75 procent blåvitt – för en kort tid, vet vi nu.
Det ska inte pekas alltför mycket finger över Ålands Hav i detta sorgliga ärende. I den politiska hanteringen har det en smärtsam likhet med hur en stark företagsledning i Vattenfall kunde expandera stort med fossil energi i en rad länder på kontinenten.
Det skedde under först Göran Perssons och sedan Fredrik Reinfeldts regeringar. Fast då syltade de i alla fall inte in sig med Putinregimen.
