Försvarsbeslutet i december var ett av höstriksdagens viktigaste ärenden. Den fortsatta militära och civila upprustningen efter försvarsberedningens brett förankrade betänkanden kostar stora pengar, men tar också ofrånkomligen lång tid. Den kräver nyanställningar och investeringar i fastigheter, vapen och inte minst elektronisk utrustning. Helt central i försvarspolitiken är numera samverkan med andra länder. De flesta av dem, förutom Finland, ingår i Nato.
Men försvarsbeslutet i riksdagen blev varken omtalat eller omskrivet så mycket som det förtjänade. Det beror delvis på hur bred enigheten var i de frågor som är mest centrala under merparten av det nu påbörjade årtiondet.
Försvaret ligger utanför fyrpartisamarbetet enligt programmet från januari 2019. De årliga budgeterna behöver dock gå ihop med de bredare överenskommelser som finns i försvarspolitiken, där Moderaterna är den viktiga externa deltagaren.
Försvarsbeslutet i december har i sina centrala delar den politiska grund som fanns i försvarsberedningen, ledd av tidigare ministern och talmannen Björn von Sydow (S). Reservationer om pengar från M och L avser i allt väsentligt tiden efter 2030. Innan dess kommer det att ha gjorts flera anpassningar till kostnadsutveckling, teknik och fortsatta samarbeten med andra länder.
Under 2019 och början av 2020 var det återkommande spekulationer och taktikmanövrer om att försvarspengarna skulle vara bräckjärnet som januariavtalets motståndare skulle kunna ta som förevändning för att ha sönder avtalet. Finansdepartementet och försvarspolitikerna brukar alltid smågruffa, och försvarsmaktens långa historia av anslagsoptimism har gett upphov till en mångårig misstänksamhet som sträcker sig långt utanför finansdepartementet.
Men när det hela nu fallit på plats för det stora inriktningsbeslutet så finns i de centrala delarna majoriteten i samma konstellation som i von Sydows försvarsberedning. Regeringens båda partier, de båda liberala partierna i mitten och de båda högerpartierna som sprängde alliansen genom att i stället sikta på att liera sig med SD. Slutsatsen tills vidare är att januariavtalet fungerar väl även för att upprätthålla den bredare försvarspolitiska sammanhållningen.
Det har då för en tid blivit tyst om försvarspengarna från de taktikmatadorer som mest är intresserade av att i ett svenskt regeringsunderlag dra in de polska och ungerska regeringarnas åsiktsfränder i SD. I stället blev det före jul ett kortvarigt ordfyrverkeri om att i ett annat betänkande, från sammansatta försvars- och utrikesutskottet, hade SD hakat på och gett majoritet åt en formulering om att Sverige i sin egen utrikespolitiska liturgi kan skriva in en ”Natooption”. En sådan har Finland haft i ett par årtionden, helt utan följder i form av formellt Natomedlemskap.
Detta senaste prov på ”borgerligt” utskottsdribbel ihop med SD kallades för ”historiskt”. I sak är det helt tomt. Finland och Sverige är sedan länge välkomna i Nato, som medlemmar om vi vill, men annars, som vi nu är, som nära samarbetspartner. Meningslösheten överskrider dock det verbala bedrägeriets gräns, eftersom SD-högern, Natomotståndare sedan länge, fortfarande är mot medlemskapet.
Där kan det visserligen följa fortsatta taktiska anpassningar, inte bara för att dupera moderater, utan möjligen också för att samordna linjen med Polen och Ungern. Det har nyligen varit en minst sagt skruvad ledartext i SD:s partiorgan ”Samtiden” om att svenskt Natointräde kanske skulle ha värde i att stärka Polen och Ungern i ett motstånd mot Frankrikes och Tysklands önskan att öka vikten av europeisk samverkan.
Något helt annat är dock det verkliga testet på inställningen till Sveriges militära samarbete med Natoländer och Finland. Till det centrala i svensk säkerhetspolitik hör numera värdlandsavtalet. Det är från Obamas tid och antogs av Finland och Sverige 2016. Det förbereder att styrkor från Natoländer kan bjudas in hit i krislägen i Östersjöområdet. Men detta var SD emot. Vad de i ett utskott skriver om Natooption har därmed föga av reellt innehåll.
Sin avgränsning av utvidgat militärt samarbete gör SD till enbart nordiska länder. Det betyder att både de baltiska staterna och alla de större Natoländerna, med resurser av betydelse för att skydda Baltikum, skulle ställas utanför. Dimridåerna SD lägger ut kring detta borde väl ”borgerliga” försvarspolitiker ändå ha kunnat genomskåda.
