Berodde det bara på valrörelsens innehåll och psykologi skulle det se riktigt dystert ut. Det kan verkligen bli illa. Maktkamp och agitation har förtärt förtroende och försvårat handlingskraft – i det slags kriser Sverige behöver hantera.
De pågår redan, eller kan snart väntas. Ett stort anfallskrig fortsätter i Europa. Angriparen, Putinregimen, har hejdats innan den nått målet, tack vare vapenleveranser från demokratier i väst, främst USA men även Sverige.
Den ekonomiska krigföringen mellan Ryssland och väst är ett kraftprov i uthållighet och sammanhållning. Den ger störningar i energimarknader och snart troligen i en del industriproduktion.
Demokratins fiender hoppas att prishöjningar och osäkerhet ska vålla splittring och skapa opinioner för eftergifter. De har i den radikaliserade högern en svärm av medlöpare, missnöjesexploatörer som kan undergräva sammanhållning och försvarsvilja.
Deras budskap hörs från sådana som ungerske regeringschefen Viktor Orbán: Prisge Ukraina åt Putin, tillgodose Kremls säkerhetspolitiska krav, och återställ beroendet av rysk gas och olja.
Detta skulle göra fler länder utsatta för samma hot som Ukraina. Det skulle bli ett mycket skärpt säkerhetspolitiskt hot mot Sverige, än värre än det som lett till beslutet att fördjupa det sedan 2014 allt närmare Natosamarbetet till fullt medlemskap.
Den ekonomiska politiken kommer att kräva gott handlag, beslutskraft, sociala hänsyn samt tålamod och förståelse för kortsiktigt besvärliga åtgärder. Förutom sannolik konjunktursvacka kan en internationell finanskris uppstå.
Det behövs ökat tempo och stor ihärdighet i att skydda klimatet och värna vårt oberoende, genom att med kraft trycka ned användningen av fossila bränslen. Detta går inte om det inte också får kännas i priserna. Investeringarna för framtiden måste ta en större plats i ekonomin, medan utrymmet för privat konsumtionen och mindre nödvändiga offentliga utgifter hålls tillbaka.
Om hur valrörelsen blev så djupt vilseledande, och så försvårande för hanteringen av alla de här utmaningarna, skulle mycket kunna sägas. Skulden finns på flera håll, även utanför politiken.
Det första att lägga märke till är att de båda fyrpartigrupperingar som kallats för ”lag” eller ”block” är internt splittrade i sak och odugliga som regeringsunderlag. Förhoppningsvis inses detta redan snart efter valdagen, så att sikte tas på samarbetsformer och regeringsunderlag som förmår att hantera en rad svåra saker, med en uppslutning som blir tillräckligt bred:
Där finns säkerhetspolitiken, med Natointrädet och kostnaderna för det utvidgade försvaret.
Där finns fortsatt styrfart framåt i klimatpolitiken, bättre hushållning, tydliga prissignaler och ökad kapacitet i produktion och kraftöverföring. All elproduktion utan fossila driftutsläpp ska ges möjlighet att expandera inom ramen av det tekniskt och ekonomiskt möjliga – och utan att tillståndsprocesserna missbrukas som instrument för förhalning och sabotage.
Där finns också ansvarsfull finanspolitik. Den konsumtionsinriktade löftespolitiken i en del partiers valrörelser bör läggas åt sidan.
Däremot behövs utrymme för arbetsmarknadsstimulanser vid lågkonjunktur samt för väl genomtänkta stöd till företag och privatpersoner som drabbas särskilt illa av energi- och andra prisrörelser. Stöden ska inte få undergräva klimat- och säkerhetspolitik. De ska inte få hålla ned priset på ytterligare förbrukning av drivmedel eller elström.
Politiken har länge påverkats åt olyckligt håll av mer enögda och hänsynslösa företrädare för särintressen. De har sett till förmånliga regler för dem själva, särskilt förmåner och undantag i skatteregler.
Med ointresse eller ovilja har de sett på den anda av social sammanhållning och fred på arbetsmarknaden som möjliggjort den nya reformen av arbetsrätt och kompetenshöjning – liksom Industriavtalets nyttiga roll som riktmärke för lönebildningen.
Snålblåsten från mer ensidiga särintressen hör till det som drev fram agitationen från höger och vänster mot januariavtalet. Här finns också en bidragande orsak till det sammanbrott för moral och egna värderingar som fått tre av de tidigare ”borgerliga” allianspartierna att inför valet kratta väg för det mest rabiat antiliberala och mest grovt populistiska av partierna.
Aggressiviteten i valrörelsen har allra mest drivits från det hållet. Den kan nu ha blivit en kvarnsten som försvårar allt från regeringsbildning till säkerhetspolitik.
Bakom det främsta ledet av provokations- och tillspetsningspolitiker finns dock, inte minst på kommunalt plan, andra förtroendevalda, som har liberala eller måttfullt konservativa värderingar i behåll. De kan förhoppningsvis driva på för både person- och attitydskiften. Det är snart nödvändigt att, utan att vara fjättrad till blocktänkandet, resonera om samarbetsformer.
