Det blev ett återinrättat talibanemirat i Kabul. En snabb amerikansk sorti och den viljesvaga och inkompetenta afghanska regeringen bäddade för det.
Trots detta nederlag finns det framgångar att redovisa för de två årtiondena av amerikansk och internationell närvaro i Afghanistan. De som inte ser dessa behöver tänka om. För även förändringar som inte är bestående påverkar människors liv. Hur många afghaner har sluppit leva under talibanernas skräckemirat i nära nog 20 år? De framsteg som gjorts för flickor och kvinnor i de delar av landet där den tidigare regeringen styrt är inte utan betydelse. Detta rullas nu tillbaka av den nya regimen i Kabul. Islamiströrelsens ord om mer moderat hållning till kvinnors rättigheter var bara prat.
Samtidigt blev det ingen stabil afghansk demokrati under den internationella närvaron. Den version som regerade från Kabul innan islamistorganisationen tog över styret var falsk och korrupt. En verklig demokrati kräver mer än utländska trupper.
Sverige ska åter börja utvisa asylsökande till Afghanistan. Det kan konstateras i det rättsliga ställningstagande om Afghanistan som kom från Migrationsverket tidigare i veckan. Sedan den 16 juli i år har Migrationsverket inte verkställt några utvisningar till landet. Det har även varit ett så kallat beslutsstopp sedan 23 juli, där enbart beslut med uppenbar positiv utgång fått skrivas. Anledningen till detta var att informationen från landet var bristfällig. Nu menar myndigheten att kunskapsläget förbättrats.
Migrationsverkets slutsatser är i stort inte särskilt förvånande. Myndigheten bedömer att det allmänna säkerhetsläget blivit bättre på flera håll i landet. Det är vad som kan förväntas av att utländska trupper åkt hem och att den tidigare afghanska regeringens styrkor upplösts. Motståndets fäste i Panjshir har intagits av talibanerna och motståndsmännen dragit sig tillbaka till svårtillgängliga bergsområden. Där detta våld kvarstår är det inte sällan mellan talibanstyrkor och den IS-grupp (ISKP) som finns i landet.
Samtidigt är uppgifterna kring stridigheterna i olika delar av landet behäftade med stora osäkerheter. Informationsflödet är fortfarande begränsat och detaljer och helheter kan ge en felaktig bild. Så var det före talibanregimens maktövertagande och gäller också nu. Att utvisa människor på så osäkra uppgifter är mer än tveksamt.
Den nya regimen innebär att afghaner som fått avslag på sin asylansökan kan få en ny prövning. Fler kan då tänkas beviljas uppehållstillstånd. Detta gäller särskilt de människor som på grund av verkliga hot på hemorten hänvisats till andra delar av Afghanistan som Migrationsverket bedömt tryggare. Myndighetens uppfattning är att detta inte längre är aktuellt annat än i undantagsfall.
Listan på vem som riskerar förföljas är lång. Talibanernas löften om amnesti för dem som arbetat med den tidigare regeringen ekar tomma. Islamistorganisationen knackar dörr i jakt på dem som associeras med regeringen och västerländska styrkor. Shiamuslimska moskéer har angripits av extremistorganisationen ISKP. Kvinnors situation är allvarlig. Deras rättigheter är beskurna och många vittnar om upprepat våld i hemmet. Alltför ofta underskattas detta systematiska förtryck.
Något som inte berörs i det rättsliga ställningstagandet är att den afghanska ekonomin är i fritt fall. Folk förlorar jobb, det är kontantbrist, den afghanska valutan sjunker och matpriserna stiger. FN:s Världslivsmedelsprogram varnar för att många i landet riskerar undernäring, en situation som kan förvärras under vintern. Detta är särskilt påtagligt på landsbygden där fattigdomen är utbredd. Det är omständigheter som borde väga tyngre i asylärenden än de ofta gör hos myndighet och domstol. Särskilt när det gäller personer som saknar nätverk i landet.
Läget i Afghanistan väcker nödvändiga frågor om hur bistånd ska nå människor som verkligen behöver det utan att för mycket av det landar i fickorna på talibanregimen. EU-politiker bör även sluta oroa sig för att förtrycket i Afghanistan kan innebära ökat antal asylsökande här. Skulle det bli så är det viktigare att unionens medlemsländer bygger upp mottagningskapaciteten och har börjat omfördela asylsökande mellan sig.
Många av de unga afghaner som anlände till Sverige 2015-2016 har inte sällan behandlats omilt i asylprocessen. Det har varit bristfälliga utredningar och kritiserade medicinska åldersbedömningar. Politiker borde tidigt beslutat om amnesti för dessa unga utan att krångla. Det är aktuellt än i dag. Även om många till sist fått uppehållstillstånd på olika sätt finns det de som inte lyckats uppfylla det ena, andra, tredje kriteriet för de tillstånd som politikerna konstruerat de senaste åren.
Avslutningsvis: När terroremiratet härskade senast från Kabul fanns inte Facebook eller smarta telefoner. Informationsmiljön ser i dag annorlunda ut än under 90-talet. Terrorgruppen har insett att även om de vill så kan de inte helt dölja sina brott. Talibanorganisationen försöker därför sätta bilden själv, förvilla, förvirra och spela på utländska beslutsfattares naiva förhoppningar. Allt för att sudda till bilden så att vi släpper blicken från deras förbrytelser. Det kan vi inte tillåta.
