I den senaste opinionsmätningen från Novus ligger två partier under riksdagsspärren. Miljöpartiet får 3,9 procent och Liberalerna 2,7. Nyhetsredaktionerna lyfte fram dem båda i sin rapportering, men mest MP. Det var där nedgången var störst.
Liberalernas opinionstillvaro är däremot ingen nyhet utan en sorts normalläge för Nyamko Sabuni. Hennes ett och ett halvt år långa partiledarskap är en enda lång opinionskris. Stödet i mätningar ligger i bästa fall på fyraprocentspärren men oftast under. I Novus har Liberalerna legat där hela tiden liksom hos SCB.
Även de personliga förtroendesiffrorna för Liberalernas ledare är historiskt låga. I sex av de sju undersökningar som Novus gjort sedan Sabuni valdes till partiordförande säger mellan tio och åtta procent av de tillfrågade att de har förtroende för henne. Bara i den första mätningen, i juni 2019, när Sabuni var alldeles ny och oprövad, fick hon en väsentligt högre siffra – 21 procent.
Jan Björklund hade aldrig sämre än 15 procent men låg för det mesta högre i väljarförtroende.
Den tvetydiga synen på samarbetet med regeringen är en viktig förklaring till Liberalernas problem men det finns mer. För politik handlar inte bara om vem partiet ska göra saker tillsammans med, utan framför allt vad.
Vad står Liberalerna för? Vilka frågor förknippas Liberalerna med?
Här är det rätt tomt, vilket illustrerades i en intervju med Nyamko Sabuni i Svenska Dagbladet inför partiets landsmöte för ett år sedan:
”Vad har Liberalerna som de andra borgerliga partierna inte har?”
”Att vi ger liberala svar. Vi kanske hamnar i några svar som är samma som S, eller till och med V, eller M. Det är inga konstigheter. Det är det som också för politiken framåt, att vi till slut landar i att vi faktiskt tycker lika.”
En partiledare, som dessutom nyligen hade utkämpat en hård strid för att nå posten, borde ha något bättre att komma med än detta.
Det var inte ett tillfälligt olycksfall och det har inte blivit bättre sedan 2019. Otydligheten och tendensen att prata utan att få något sagt har blivit Sabunis signum. Hon gör slumpvisa debattinhopp i vitt skilda frågor utan att efterlämna något minnesvärt budskap. I partiledardebatter är hon för det mesta osynlig och framstår ofta som dåligt förberedd.
Som under den senaste debatten i Agenda där Sabuni hade chansen, i duellen med Ebba Busch (KD), att berätta om Liberalernas framgångar i äldreomsorgsfrågor. Hon tog den inte. I stället fick KD-ledaren oemotsagd påstå att de äldre saknar företrädare vid regeringens och samarbetspartiernas bord.
Hur är det då med regeringssamarbetet? Så här sade Sabuni i en Aktuellt-intervju i september: ”Januariavtalet kom till för att hålla ytterlighetspartier utan inflytande. Så fungerar inte riksdagen. Båda ytterlighetspartierna har inflytande. Vi har upplevt en hel vår där ytterlighetspartier har gjort gemensam sak och krävt mer pengar till välfärden, vilket är bra.”
Hon syftar på tillfället där Vänsterpartiet gick ihop med M, KD och SD för att ändra i statsbudgeten – något tidigarelagd ökning av anslagen till kommuner och regioner och vissa inställda skattesänkningar.
Det parlamentariska läget och oppositionens beteendemönster gör sådana nederlag för januaripartierna oundvikliga. Men tycker Sabuni att nedröstning av den politik som hon själv har förhandlat fram är en bra sak? Eftersom det är så riksdagen fungerar? För att alla partier bör ha inflytande?
Bakom luddigheten ligger Sabunis syn på samarbetet med regeringen. Hon var emot det innan hon blev partiledare och är det fortsatt, men tvingas ändå förvalta det. Till skillnad mot Annie Lööf (C) tar Sabuni aldrig debatt med högeroppositionen för att försvara januarialliansens och därmed sitt eget partis politik. Däremot har hon vid flera tillfällen hotat lämna samarbetet.
Sabunis ideologiska identifikation är väsentligt annorlunda än Jan Björklunds och hela den svenska liberalismens historia. Han drog en skarp gräns mot den antiliberala nationalismen och gjorde den gränsen till en huvudskiljelinje i politiken. Hon är mer flytande men har även, i vissa svaga ögonblick, placerat sig själv på andra sidan av skiljelinjen.
”Man får inte glömma att det är 60 procent av svenska folket som har röstat höger och nu har vi tvingat in dem i ett vänsterprojekt”, sa Sabuni förra hösten i TV4. Med denna definition av höger – i sig ett anmärkningsvärt val av begrepp – skulle SD och L finnas på samma sida.
Det tar ibland lång tid för en partiledare att växa in i sin roll. Ett parti kan plötsligt finna sin plats i debatten på ett oväntat sätt. Men Liberalerna har inte råd att leva på det hoppet med mindre än två år kvar till valet.
Framför allt kan inte ett liberalt parti ha en partiledare som saknar vilja och förmåga att tala med kraft för partiets mest grundläggande värderingar, och i stället arbetar på att sudda ut den liberala profilen och manövrera partiet in i en antiliberal högerkoalition.
