Du har nog hört det många gånger på senare år: ”Sverige har högst narkotikadödlighet i Europa”.
Påståendet används ofta som del i en argumentation för att knarkanvändning ska tillåtas i olika grad. Men är den svenska dödligheten i narkotika verkligen så hög i internationell jämförelse? Och är många döda ett hållbart argument för en legalisering?
Den jämförande statistik som brukar användas är den från EU-organet Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (EMCDDA). Dess rapporter brukar ha en beskrivning av metod och definitioner och har med denna varning: ”Försiktighet rekommenderas vid tolkning och jämförelse av drogorsakade dödsdata över tid och mellan länder”.
De ledarsidor och andra som driver tesen med stöd av statistiken struntar i regel i det här finstilta. Men varningen kommer ibland med i nyhetsrapporteringen, som i SVT förra året där Mimmi Eriksson Tinghög, utredare hos Folkhälsomyndigheten, pekar på svårigheter att jämföra mellan stater (5/10, 2020):
– Vi vet inte hur stor underrapportering som finns i andra länder. Dödstalen påverkas av hur ofta man gör obduktioner av avlidna, vilka substanser man letar efter och hur det rapporteras. Sverige gör detta i väldigt hög grad.
Vad betyder det i praktiken? Ja, det räcker att titta på siffrorna i den senaste sammanställningen (Europeand Drug Report 2020, table A6). Enligt den hade Ungern 28 narkotikarelaterade dödsfall under 2018, jämfört med Sveriges 515. I förhållande till befolkningsstorleken är Sveriges narkotikadödlighet alltså 20 gånger högre än Ungerns. Jämfört med Rumäniens är den 40 gånger högre.
Låter det sannolikt?
Som Mimmi Eriksson Tinghög säger handlar det om hur dödsorsak fastställs, hur det görs och vad som rapporteras. När en misstänkt narkoman hittas död, görs det en obduktion? I många länder är det ingen självklarhet. Om obduktion görs, letar man efter narkotiska substanser genom en toxikologisk undersökning? Inte heller det är givet.
Om narkotika hittas i kroppen, skrivs det in i ett centralt register som sedan rapporteras in till det europeiska organet som ställer samman siffrorna? Också här finns flera hinder på vägen. Familjemedlemmar kan önska och få beviljat att narkotika inte nämns i dödsattesten. Men även om det skrivs in är det inte säkert att uppgiften överförs till den myndighet som sköter dödsorsaksstatistiken, exempelvis på grund av sekretessregler.
Uppgifter som sänds till EMCDDA kommer från olika typer av nationella register med olika grad av täckning och kvalitet i övrigt.
Dessa svårigheter i jämförbarhet beskrivs ingående av Anna Fugelstad, verksam vid Karolinska Institutet, i ett PM hos Svenska narkotikapolisföreningen (2016).
Allt detta gör att påståendet i textens början måste ändras till ”Sveriges inrapporterade narkotikadödstal är de högsta i EMCDDA:s sammanställning”. Inte lika sexigt, men korrekt.
Var Sverige placerar sig i Europa när det gäller verklig dödlighet av narkotika är däremot okänt och lär så förbli – möjligen kan man få till en någorlunda god jämförelse mellan länderna i Norden. För hur väl man än försöker standardisera dessa uppgifter, är det nästintill omöjligt att skapa enhetlighet i ett stort antal länders vårdrutiner vid dödsfall.
Men även om vi lägger detta argument om ”högst i Europa” åt sidan kvarstår det faktum att narkotikadödligheten har ökat i Sverige. De som argumenterar för en avkriminalisering av narkotikaanvändning hävdar att döden beror på att narkomaner drar sig för att söka vård av rädsla att dömas för brott.
Då är det bra att titta närmare på utvecklingen. Det har i Sverige varit olagligt att använda narkotika sedan 1988. Dödligheten är främst kopplad till missbruk av opiater. Men det är framför allt mellan 2006 och 2014 som det skedde en kraftig ökning – en fördubbling – av antalet döda av dessa droger för att därefter ligga still.
De som dog av heroin blev dock inte så många fler. Däremot ökade dödligheten av preparat som skrivs ut på recept, antingen som smärtstillande (exempelvis morfin) eller för substitutionsbehandling av narkomaner (metadon och subutex).
Det konstateras i en vetenskaplig studie från 2019, Opioid-related deaths and previous care for drug use and pain relief in Sweden.
En majoritet av de avlidna hade vid olika tillfällen varit i behandling för sitt missbruk. Det är samtidigt väl känt att många preparat överförskrivs och finns med i den illegala droghandeln.
Det går att dra flera politiska slutsatser av detta. Allt för många missbrukare trillar genom vårdsystemet och det läcker uppenbarligen droger från förskrivningen ut på den svarta marknaden. Vården och andra kan säkert även bli bättre på att rädda fler människor från överdoser.
Men det går knappast att använda en ökning av dödligheten från i grunden lagliga, på recept förskrivna, droger som argument för att tillåta i dag olaglig narkotika. Den förhållandevis höga vårdfrekvensen bland de döda försvagar argumentet ytterligare.
Konstruktiv diskussion om svåra frågor förutsätter att man inte slarvar med fakta och inte hittar på samband. Det gäller även narkotikapolitiken.
