Inga lasarett har några neandertalare att vårda. Inte heller Karolinska. Det sjukhuset är närmaste granne till sin systerorganisation Karolinska Institutet, det universitet som delar ut Nobelpris i medicin.
I år belönas metoder för att kartlägga arvsmassa från sedan länge utdöda organismer. Det är en bedrift, onekligen en prestation inom vetenskaplig grundforskning.
Men medicinpriset?
Mest uppmärksammat är att pristagaren Svante Pääbo kunnat kartlägga gener långt ner i människosläktets länge dunkla förhistoria. Neandertalmänniskor som för länge sedan bodde i Europa hade, visade det sig, gener som i liten utsträckning, och i olika grad, också förekommer hos nutida människor.
Jaha. Men vad har sjukvård, och verklig medicinsk forskning, för nytta av denna hjälpvetenskap till arkeologi eller forntidshistoria?
Försvarslinjen är tydligen att priset enligt Alfred Nobels testamente ska ges till framsteg och upptäckter i fysiologi eller medicin. Det som vidgat vetandet om människokroppens uppbyggnad, funktioner och biokemi – dess fysiologi – har den kliniska sjukvården och läkemedelsforskningen kunnat använda. Tanken är väl att genforskning på kvarlevor av neandertalare på något sätt ska räknas till fysiologin.
Under mer än ett århundrade av utdelade Nobelpris i medicin finns en lång rad exempel på forskningsresultat som inte rört behandlingar eller läkemedel, utan fysiologi: Upptäckter om kromosomer och ärftlighet, celldelning, nervimpulser och vitaminer belönades under årtiondena fram till andra världskriget.
På 1960-talet gavs några medicinpris till rön om byggstenar i DNA och joner i nervceller. Senare har det bland annat handlat om hormoners verkningsmekanismer och kolesterolmetabolismen.
Men gemensamt för långa rader av pris som gällt fysiologi är att gjorda framsteg ansetts kunna vidga vårdens möjligheter att förebygga, bota eller lindra – för enskilda människor. Det är ytterst svårt att se hur sådan nytta skulle kunna komma ur kännedom om att vissa gener också fanns hos neandertalare under mycket tidig stenålder.
Karolinska Institutet kan inte ha saknat lämpliga priskandidater som lyckats underlätta sjukvård eller förebygga insjuknande och förtida dödsfall. Det mest iögonenfallande är att institutet inte Nobelprisbelönat någon för den imponerande utvecklingen av vacciner med hjälp av genteknik.
Den fick väldig betydelse för tillkomsten av de bästa vaccinerna mot covid-19. Dessa har räddat mängder av människors liv. De har haft avgörande ekonomisk och social betydelse, i att snabbare begränsa en världsomfattande pandemi. Tekniken kommer att ge oss andra vacciner mot helt andra sjukdomar.
Hittills har bara ett Nobelpris delats ut med anknytning till denna vaccinutveckling. Men det var kemipriset 2020, för den så kallade gensaxen, en teknik som varit en förutsättning för de nya metoderna att tillverka vacciner. Det priset delas ut av Vetenskapsakademien. Inte av Karolinska Institutet.
Det senare har i år i stället valt en pristagare som kan få spektakulär uppmärksamhet – och som dessutom är född i Sverige, med påbrå från en flyktingfamilj och sedan utvandrad till Tyskland. Priset saknar av allt att döma betydelse för den verkliga medicinska vetenskapen.
Det har i gengäld så mycket fler uppmärksamhetspoäng hos den mer kvacksalvarpräglade delen av populärvetenskapen, där det anses kittlande att fundera över hur det kan ha gått till mellan neandertalare och andra någonstans i historiens djup. Sådant förekom i välsäljande slaskromaner för en del år sedan. Men om det skulle hamna ett Nobelpris i närheten av dem, så var det i alla fall inte från Svenska Akademien.
Dock har Karolinska Institutet hamnat än mer fel ett par gånger, under det senare 1940-talet. Ett pris gick till lobotomin som psykiatrisk behandlingsmetod. Ett annat, av outgrundliga skäl, till insektsgiftet DDT. Detta är dock ett fåtal undantag. Kanske kommer den moderna vaccinutvecklingen att motivera senare priser.
I denna finns för övrigt ett antal åskådningsexempel på det vetenskapliga arbetets internationalism. Det överskrider många språkliga, religiösa och kulturella gränser. Dessutom visar det arbetet på både grundforskningens och läkemedelsindustrins beroende av de fria ländernas multinationella och multikulturella forskningsmiljöer – ofta i USA men inte bara där.
Emmanuelle Charpentier från Frankrike är kemipristagaren med gensaxen. Hon har verkat i Umeå, men längre i USA och i Tyskland.
Katalin Kariko, en av nyckelpersonerna bakom den nya vaccintekniken och en omtalad Nobelpriskandidat, kommer från Ungern. Hon lever i exil.
Hennes forskargärning var inte enkel i USA heller. Men den hade varit omöjlig under den ungerska kommunismen. Den är lika omöjlig i det andliga mörker Orbánstyret är på väg att åter sänka över Budapest.
