Emellanåt väcks frågan om inhemsk vaccinproduktion i Sverige. Och under pandemin har det – förståeligt nog – fått större aktualitet. För visst finns det fördelar med det?
Sveriges allmänna vaccinationsprogram har ibland bekymmer med leveranser av vaccin. Egen tillverkning hade minskat beroendet av dessa transporter. Det hade också kunnat komma till nytta i olika kriser. Oavsett om det är krig, naturkatastrofer eller nyckfulla stater som stoppar sändningar av vaccin. Sverige skulle också kunna spela en större roll i att stoppa virussmittor som plötsligt sprider sig i världen och i vårt närområde.
Det finns dessutom pengar att tjäna. Efterfrågan på vaccin och andra biologiska läkemedel är mycket större än vad marknaden kan erbjuda. Det gäller inte enbart under pandemin.
Men det är inte bara att slå upp verkstad och börja tillverka. Det kan man konstatera när man läser det kunskapsunderlag från Verket för innovationssystem, Vinnova, som lämnades över till regeringen för två veckor sedan.
Myndigheten har på uppdrag av regeringen analyserat Sveriges möjligheter till inhemsk vaccinproduktion. Och slutsatserna var som väntat: någon självförsörjning på vaccin lär det inte bli. Vi har inte allt som behövs för att tillverka vaccin från ax till limpa.
Anledningarna är flera. Den stora är att det handlar om komplexa tillverkningsprocesser. Det kräver avancerade anläggningar, maskiner och folk med rätt kompetens som sköter dem. Många substanser, ingredienser, tekniska komponenter och skyddsutrustning produceras dessutom mestadels i andra länder, ofta måste det färdas långväga. Det kompliceras ytterligare av att det finns flera olika vaccintyper och framställningsmetoder, även mot samma sjukdomar.
Men det betyder inte att det saknas potential. En del läkemedelsföretag i Sverige har delmoment i vaccintillverkning som kan växa. De metoder och maskiner som används i Sverige för att framställa olika biologiska läkemedel kan också i en del fall nyttjas i vaccintillverkning. I en allvarlig krissituation kan det vara klokt att använda dessa resurser.
De senaste åren har frågan om självförsörjning diskuterats flitigt. Både i Sverige och på EU-nivå. Och inte bara när det gäller vaccin eller läkemedel utan också sjukvårdsmateriel, teknik, livsmedel, ovanliga mineraler och metaller. Det är välkomna diskussioner. Det väcker frågor om hur Sverige och EU klarar sig under olika typer av kriser och klarlägger på vilka sätt vi är beroende av leveranser från länder med auktoritära regimer. Sårbarheter kan identifieras, lösningar hittas och krisberedskap byggas upp.
När det kommer till läkemedel och en del sjukhusutrustning kan kommuner, regioner och stat hålla lager på sådant. Det skulle kunna hjälpa vid tillfälliga stopp i leveranser eller stora olyckor där efterfrågan på sjukvårdsmateriel ökar kraftigt.
Även svenska företag kan göra en del. Fler och fler aktörer inom läkemedelsbranschen, men också annan tillverkningsindustri, går mot mer flexibel produktion. Anläggningar och maskiner byggs så att det är lättare att ställa om när efterfrågan förändras. Sådant är inte bara företagsekonomiskt smart utan kan komma till samhällsnytta vid kriser eller krig. Företag bör inte heller förlita sig på ett fåtal källor för komponenter eller substanser. Bättre vore att sprida riskerna.
En av de viktigaste slutsatserna som dras i Vinnova-rappporten är följande: Sverige bör söka samarbete med grannländer och EU. Det är en linje som inte enbart behöver gälla vaccinproduktion utan också andra områden. De lager med sjukhusutrustning som för närvarande byggs upp av EU är ett exempel där gemensam ansträngning kan komma fler till del.
Sverige kan ingå olika typer av avtal med våra nordiska grannar. Bland annat kan en samlad översyn av de nordiska ländernas vaccinproduktion ge svar på om vi har kapacitet nog att tillverka vaccin tillsammans, inte minst i kristid.
När det kommer till livsmedelsproduktion är Sverige i princip självförsörjande på sockerbetor, morötter och flera spannmålssorter. Men när det gäller kött är det sämre. Om världshandeln skulle kylas ner skulle det då vara bra att vända sig till Danmark, som sedan slutet på 1800-talet varit stor fläskexportör. Den norska oljan i Nordsjön kan komma till användning för jordbrukets maskiner som bränsle och smörjolja. För utan dessa stannar livsmedelsproduktionen och mycket annat, om man inte hunnit ställa om till andra energikällor eller alternativa oljor.
Utgångspunkten kan inte vara att Sverige ska kunna producera allt på egen hand. I många fall är det inte möjligt. Och även när det går kan det leda till kraftigt ökade kostnader. Såklart är det glädjande när bolag vill placera fabriker och forskningsanläggningar i Sverige, men det måste vara ekonomi i dessa verksamheter. Tanken måste vara att näringslivet ska vara nyttigt även när det inte är kris.