Flyktingfrågorna har blivit ett område där politiken har kortslutit sig själv. Det har stått klart länge men blivit särskilt tydligt i mottagandet av de ukrainska flyktingarna.
Den 7 april höll integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) och arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) en pressträff. Det handlade om att öka ukrainarnas kunskap om den svenska arbetsmarknaden. Migrationsverket och Arbetsförmedlingen fick sina uppdrag. Bland annat skulle flyktingarna få grundläggande samhällsinformation i någon sorts organiserad form.
”Vi har höga förväntningar på dem som kommer hit. I Sverige finns krav på att alla som kan ska jobba”, sade Ygeman. Men, påpekade han, eftersom utgångspunkten är att ukrainarna ges tillfälligt skydd i ett år så ”innebär det att vi inte kommer att erbjuda fulla integrationsinsatser”.
Visst, så kan det beskrivas: inga fulla integrationsinsatser. Den rättvisande beskrivningen är dock att ukrainarna inte erbjuds några integrationsinsatser alls.
Två statsråd håller alltså pressträff där de upprepar kravet att flyktingarna ska jobba, för att i nästa andetag göra klart att den svenska staten kommer att göra absolut ingenting för att hjälpa dem att bli anställningsbara.
Det här är ett resultat av två linjer i flyktingpolitiken som har blivit oförenliga med varandra. Den ena är vikten av integration – ett närmast automatiserat politiskt budskap som har förlorat det mesta av konkretion och koppling till verkligheten.
Den andra linjen är en utformning av villkoren för flyktingar i Sverige på sådant sätt att vårt land ska vara så oattraktivt för dem som möjligt. Det är därför asylreglerna har ändrats från det enkla, enhetliga och relativt förutsägbara till dagens lapptäcke av olika typer av uppehållstillstånd och diverse nödlösningar för att hantera uppenbara orimligheter.
Det är också därför som rättigheterna i Sverige för ukrainska krigsflyktingar inte höjs över det som ges av EU:s massflyktsdirektiv för tillfälligt skydd. Budskapet från statsminister Magdalena Andersson (S) på den fullskaliga ryska invasionens första dag var att regeringen inte ville se särskilt många skyddsbehövande från Ukraina i Sverige.
Följdriktigt ser regering och riksdag till att göra ukrainarnas tillvaro i vårt land så obekväm som möjligt. Lyckas de etablera sig helt på egen hand så är det väl bra. Utgångspunkten är dock att de inte ska finna sig till rätta i Sverige utan helst sitta med väskorna packade för att åka någon annanstans.
Vilket inte hindrar samma politiker att spela upp den invanda ramsan om integration. Ulf Kristersson (M) har exempelvis talat – på mycket lösa grunder – om ukrainarnas höga integrationskapacitet jämfört med stora flyktinggrupper som kommit tidigare år.
Det utmärkande för ukrainarnas villkor i Sverige är kombinationen av mycket låg ersättning på högst 71 kronor per dag – samma som för asylsökande, trots att de har uppehållstillstånd – och inget offentligt stöd så att de kan skaffa sig annan försörjning.
Ingen rätt till SFI, ingen komplettering av utbildning från hemlandet, ingen offentlig praktik eller subventionerad anställning. Är du ukrainsk flykting är allt detta stängt för dig.
Frivilligorganisationer har fått 90 miljoner för att ordna ”svenska från dag ett” för ukrainarna. Det är bättre än ingenting. Men dessa pengar räcker till väldigt lite svenskstudier och ger inte särskilt mycket kvalitet.
Arbetsförmedlingen kan registrera och göra det som myndigheten gör för arbetssökande, men den kan inte trolla fram anställningsbarhet.
Det finns ljuspunkter, som rätten till skolgång för barn och hyfsad tillgång till vård även för vuxna. Båda delarna är mycket viktiga för den som flytt. Men alla dessa göromål, som att ta barnen till skolan, besöka vårdcentral, gå till Arbetsförmedlingen eller språkstudiecirkeln med mera, ska skötas för högst 71 kronor per person och dag, samtidigt som det ska finnas pengar till mat och annat nödvändigt.
Och där staten drar sig undan kliver andra in. Det kan vara positiva krafter i civilsamhället som välgörenhetsorganisationer och kyrkor. Men det är även diverse rovdjur som yrkeskriminella och andra som passar på att utnyttja människor i utsatthet.
Vid en polisinsats mot sexhandeln i slutet av mars hade 30 av de 38 män som greps köpt sex av kvinnor från Ukraina. Polisen berättar att de allra flesta av kvinnorna hamnat i prostitution på grund av kriget och flykten.
Visst finns det många engelskkunniga, snabbt anpassningsbara personer bland de ukrainska flyktingarna som lyckas ta sig fram i Sverige utan mycket hjälp. Men politiken får inte utformas med de starkaste utan med de svagaste för ögonen.
Här finns även en större bild. I sin strävan efter att minska ”volymerna” har svensk flyktingpolitik förlorat något betydligt mer grundläggande än att få migration och integration att hänga ihop. Sverige har till stor del slutat se flyktingen som en medmänniska med rättigheter.
Det handlar här inte enbart om juridik utan också om moral. Den som utsatts för övergrepp och tvingats lämna sitt hem måste ges åtminstone en möjlighet att andas, att höja blicken och börja samla ihop sitt liv. Inte bara överleva.
