Stora omläggningar av politiken sker ibland i små steg, så små att de inte möter besvärande motstånd förrän förändringen är fullbordad.
Det är vad som nu pågår inom Liberalerna. En partiledare som från början företrädde en minoritetsståndpunkt om gränsen högerut flyttar partiet steg för steg i den riktningen. Det görs via nya ställningstaganden i nyckelfrågor, nya talepunkter, ändrade perspektiv och historierevision.
Flyktingpolitiken är ett viktigt område som belyser tillvägagångssättet. I Januariavtalet fick Liberalerna, Centern och Miljöpartiet igenom två punkter som blir centrala i det framtida lagstiftningsarbetet: En återinförd möjlighet till familjeåterförening för krigsflyktingar samt en ny humanitär skyddsgrund för uppehållstillstånd. Det förra genomfördes 2019 och det senare skrevs in som ett gemensamt åtagande för S, MP, C och L i den parlamentariska migrationskommittén.
Nyamko Sabunis ledning i Liberalerna har manövrerat sig bort från detta. I migrationskommittén har de tagit ställning för ett försörjningskrav som stänger dörren för återförening av barnfamiljer som splittrats i krigsflykten – i strid mot partiprogrammet.
När det gäller humanitär skyddsgrund är hållningen än så länge otydlig. Klart är dock att även den frågan används för att skapa en skiljelinje gentemot Miljöpartiet, en markering som blivit en viktig beståndsdel i det högerborgerliga identitetsbygget.
Till det läggs stegvisa utbyten av ord och perspektiv. ”Långsiktigt hållbar” invandringspolitik har förvandlats till ”stram” enligt sentida moderat och kristdemokratisk modell. Åter igen, utan stöd från Liberalernas landsmöte.
I onsdagens partiledardebatt i riksdagen beskrev så gruppledaren Johan Pehrson (L) ”stram migrationspolitik” som ett sätt att bekämpa ”gäng- och klanbrottsligheten”.
Det är nytt. Att se hinder mot att flyktingbarn får återse sina föräldrar som ett medel i kampen mot grov brottslighet är en åsikt som är oförenlig med liberal människosyn.
Kraften i Sabuni-ledningens gir närmare högerblocket döljs genom en omskrivning av historien. En återkommande talepunkt är att partiet sägs hålla fast vid skärpt flyktingpolitik som i sexpartiöverenskommelsen 2015, medan Miljöpartiet avviker från denna.
Här behövs en påminnelse. Överenskommelsen mellan S, MP, L, C, M och KD, 23 oktober 2015, innebar mycket riktigt skärpningar. Återgång till det som sattes på pränt då skulle dock innebära en betydande liberalisering av nuvarande lagstiftning, och ligger långt från det Liberalerna och än mer M och KD står för i dag.
Det stora i sexpartiöverenskommelsen var skärpt försörjningskrav vid kärleksinvandring. I övrigt var åtstramningarna relativt milda. Uppehållstillstånden för flyktingar ändrades från permanenta till tillfälliga. Men de skulle gälla i tre år och med betydande undantag. Kvotflyktingar, ensamkommande och barnfamiljer skulle fortsatt få permanent uppehållstillstånd. De tillfälliga tillstånden skulle också omvandlas till permanenta efter tre år. Rätt till familjeåterförening skulle kvarstå.
När så regeringen övergav detta till förmån för den tillfälliga lagen, som satte svensk asyllagstiftning på EU:s miniminivå, var Liberalerna mycket kritiska. I riksdagen röstade S, MP, M och SD för den tillfälliga lagen medan C, L, KD och V var emot.
I sina reservationer skrev Liberalerna att lagen var inhuman men också att korta tillfälliga uppehållstillstånd och stoppad familjeåterförening skulle försämra integrationen. L ville bland annat ha treåriga tillstånd, med automatisk rätt till återförening av familjer, och behålla den tidigare humanitära skyddsgrunden ömmande omständigheter.
Så sent som för ett år sedan satte Johan Pehrson och Fredrik Malm, partiets företrädare i migrationskommittén, sina namn under en riksdagsmotion som argumenterade för familjeåterförening för gruppen alternativt skyddsbehövande.
Liberalpartister som medverkar till årets positionsförflyttning kan ha olika motiv. Det strategiska syftet för Nyamko Sabuni är dock uppenbart: Att minska konfliktytan gentemot Moderaterna, få bort det mesta av friktionen som förhindrar ett samarbete där även SD ingår.
I en intervju i Sydsvenskan förra veckan sade Sabuni att hon inte vill vara ”ultimativ” om att utesluta ett samarbete eller ett beroende av SD. Och när Moderaternas kritik av Sverigedemokraterna helt upphört, har även hon och hennes partiledning anpassat sig.
Sabuni gör inga skarpa markeringar mot SD av Jan Björklunds slag. Under onsdagens riksdagsdebatt var det Annie Lööf (C) som tog den ideologiska striden, tvingade fram Jimmie Åkessons (SD) erkännande om idémässig samhörighet med Donald Trump i motsats till ”vänsterliberalismen”. Sabunis ombud Johan Pehrson (L) höll sig till ofarlig och slappt levererad kritik av SD:s motstånd mot EU-samarbete.
Många medlemmar i Liberalerna som mycket starkt ogillar denna utveckling vill inte ta strid, av ovilja att förvärra splittringen i ett parti som hänger på riksdagsspärren. Inställningen är förståelig men destruktiv. Om de inte höjer sina röster finns snart inget liberalt parti med namnet Liberalerna kvar i riksdagen – oavsett valutgång.
