âSamtalâ. Det Ă€r ordet som Nyamko Sabunis partiledning valt som beskrivning av sina tilltĂ€nkta relationer med Sverigedemokraterna. Samma formulering anvĂ€nds gĂ€rna av moderater och kristdemokrater och av andra som föresprĂ„kar detta. Efter att ha upprepats tillrĂ€ckligt mĂ„nga gĂ„nger förvandlas ordet till slentrian och dyker till och med upp i beskrivande nyhetsartiklar.
Ordvalet Àr försÄtligt men ocksÄ avslöjande. Detta handlar ju inte om till intet förpliktigande samtal utan om diskussioner i syfte att bilda riksdagsmajoriteter. Innebörden av samtalen Àr samarbete, överenskommelser, allians.
Alla vet det, men de som förordar denna linje gentemot SD inser samtidigt att de jobbar ur ett underlÀge i förhÄllande till de principer som de fram till nyligen stod bakom. DÀrför behövs dessa sprÄkliga rökridÄer som erbjuder ett tillrÀckligt mÄtt av sjÀlvbedrÀgeri för att möjliggöra förflyttning till en ny position, en ny norm, och för Liberalerna en förvandling till ett parti av helt annat slag.
För det Ă€r vad det hĂ€r skiftet innebĂ€r. Den politiska skiljelinje som Sabuni och hennes anhĂ€ngare ritar upp, för eller emot âborgerlighetenâ, Ă€r konstlad och historielös.
à tskilliga av dem som vill ha en regering utan socialdemokrater vill inte ha den till varje pris. Den som blickar nÄgra Är tillbaka bör ocksÄ se att de moderata och kristdemokratiska partier med vilka Folkpartiet/Liberalerna byggde koalitioner var i avgörande delar annorlunda Àn de blivit i dag.
I det lĂ€ngre perspektivet har den svenska organiserade liberalismens relation till det som gĂ„tt under namnet borgerlighet skiftat flera gĂ„nger, frĂ„n direkt avstĂ„ndstagande till acceptans och sakpolitisk gemenskap till en fastare allians. Det sista var möjligt först efter en grundlig moderat politikomlĂ€ggning under Fredrik Reinfeldt â ett arv som Ulf Kristerssons moderater till stor del har övergett.
Folkpartiet och Liberalerna har under hela sin existens hÄllit grÀnsen mot extremismen, mot partier som varit fiender till vÄrt samhÀllssystem och befunnit sig i organisatoriska eller ideologiska allianser med icke-demokratiska krafter i utlandet.
I det har folkpartisterna inte varit ensamma. Alla Sveriges etablerade partier, pÄ senare tid Àven de gröna och en del reformerade vÀnstersocialister har upprÀtthÄllit denna grÀns. Men nÀr andra har svajat har det liberala partiet alltid stÄtt fast.
Det Àr denna historia som Liberalerna kan bryta med i morgon dÄ partirÄdet tar stÀllning till partistyrelseförslaget om att underordna och inordna sig i koalitionen mellan M, KD och SD. Den som hÄllit ögonen öppna har dock kunnat se ett skifte Ànda sedan Nyamko Sabunis kampanj för partiledarposten.
Genom en rad uttalanden och stĂ€llningstaganden har hon visat att hon drar sin viktiga politiska skiljelinje nĂ„gon annanstans Ă€n dĂ€r Sveriges liberaler har dragit den under hundra Ă„r. Hon har odlat en högeridentitet i partiet â i en tid dĂ„ moderater och kristdemokrater sökt större samsyn med och byggt in högerradikaler i ett nytt högerblock.
Detta har krÀvt sakpolitisk anpassning. Sabuni har bland annat flyttat sitt partis flyktingpolitik nÀrmare M och KD, i strid med Liberalernas partiprogram, samtidigt som hon dÀr sökt konflikt med C, S och MP.
Och samtidigt som SD kallar invandrare âkulturell belastningâ, gör kollektivistiska utfall mot muslimer och krĂ€ver att flyktingar Ă„tervĂ€nder till sina ursprungslĂ€nder, och nĂ€r frĂ„gan om Liberalernas vĂ€gval stĂ€lls pĂ„ sin spets, proklamerar Sabuni att SD och L lĂ€ser av samhĂ€llsproblem pĂ„ samma sĂ€tt (SVT 7/3) och har ungefĂ€r samma uppfattning om integrationspolitiken (SVT 26/3).
Hon har förstĂ„s yttrat Ă€ven mindre smickrande saker om SD. Men hon drar inga slutsatser av det och bottnar inte i nĂ„got annat Ă€n Ă„sikten att hennes parti hör hemma i ett âborgerligtâ block. Denna identitet Ă€r frikopplad frĂ„n sakfrĂ„gor och principer, och den leder till en brytning med partiets idĂ©tradition.