Det finns ett enda problem med Nyamko Sabunis avgång från partiledarposten: Den har kommit för sent. Ett uselt partiledarskap har fått pågå alldeles för länge.

Efter Sabunis fadäser de senaste månaderna måste de allra flesta i partiet ha förstått det uppenbara: Detta är inte en partiledare som kommer att klara en valrörelse.

I januari sade Sabuni i en intervju i SVT att L sökt uppgörelser i Januariavtalet som skulle skada Socialdemokraterna. Det var felaktigt, cyniskt och gav en föga smickrande bild av hennes parti. Påståendet var så genant för partivännerna att nästan ingen låtsades om att intervjun hade ägt rum.

I februari ville Sabuni inte säga i klartext, i en DN-intervju, att L kommer att rösta nej till ett regeringsalternativ där Sverigedemokraterna ingår. Efteråt fick hon be om ursäkt, medge att intervjun blev ”en pannkaka” och klargöra att nej-knappen gäller i det läget.

Och så förra veckan, vid ett modererat samtal med Ulf Kristersson (M), presenterar Sabuni ett hypotetiskt scenario där hon i händelse av krig flyr till Norge.

Även här fick hon backa och förklara att hon som partiledare kommer att vara där Sverige behöver henne.

Sabuni har nu gjort fler konstiga uttalanden än vad som går att räkna. Partikamraterna håller andan när partiledaren intervjuas. Hon tappar tanketrådar, behärskar inte ämnen och har dålig känsla för vad som är lämpligt att säga.

Men problemet är inte bara Sabunis oskicklighet utan även det politiska vägval som hon har drivit och förvaltat. Under hennes tre år som partiledare har partiet mer än omvandlats. Sabuni har kapat de liberala rottrådarna och skapat ett nytt, litet slentrianhögerparti som varken väljare eller andra partier är särskilt intresserade av.

Partiets ”borgerliga” tillhörighet saknar ideologisk substans och består enbart av intuitivt motstånd mot socialdemokratin. Det har samtidigt blivit väldigt viktigt för L att undvika ståndpunkter som skaver mot dem hos M och KD. 

Därmed har L minskat sitt manöverutrymme, och det är delvis det som legat bakom Sabunis svårigheter att markera avstånd till Sverigedemokraterna. L har placerat sig i högerburen, vill inte stöta sig med sina nya samarbetskamrater och vågar inte ens kritisera SD lika hårt som förr.

Och de segrar som L hade vunnit i Januarisamarbetet har till stor del förskingrats av Sabuni när de inte fullföljts. Nyligen uttryckte hon besvikelse över att regeringen ändrat ett utredningsuppdrag om skolan, så att det inte låser utredningen till att föreslå statligt huvudmannaskap. I sak är det rimligt men är likväl ett avsteg från det som L hade förhandlat fram med S, MP och C. Så kan regeringen göra eftersom L har övergivit Januariavtalet och därmed inte längre kan påverka direktiven för utredningen.

Det är så här man taktiserar sig bort från inflytande och förlorar relevans. Följdriktigt förknippas L i dag inte med något politikområde eller någon sakfråga. Det syns i opinionssiffrorna, som knappast blir högre av partiets ”borgerliga” stödröststrategi som suddar ut partiets profil ytterligare.

Partiledaren bär ett stort ansvar för detta – det är hon som leder. Men hon har inte varit ensam i toppen. Med sig har hon haft en partisekreterare och en gruppledare i riksdagen som två viktiga aktörer. 

Partisekreteraren Juno Blom har nu meddelat att även hon avgår medan gruppledaren Johan Pehrson, som tillika är förste vice ordförande, tar över som tillförordnad partiledare. Han tänker sitta över valet, med planen att ny ordinarie partiordförande väljs på ett extra landsmöte i december.

Enligt Blom är det så partistyrelsen har beslutat med motiveringen att man inte vill rikta partiets energi inåt så nära inpå ett val genom att sätta igång ett partiledarval redan nu.

En annan förklaring kan vara att denna lösning var ett villkor för att Sabuni skulle kliva av. I stället för att riskera att få hela sitt verk omkullvält av en helt ny partiledning, lämnar hon nu över till en allierad som håller kvar L i koalitionen med M, KD och SD. 

När ledarskiftet inte betyder annan linje, har liberaler goda skäl att fortsätta rata L. Lika lite förändrar avgången kalkylen för M och KD och deras väljare. De kan inte heller nu veta att dagens vägval för L kommer att gälla över valet och det extra landsmötet, om de hjälper till att hålla L kvar i riksdagen.

Från liberal utgångspunkt är Nyamko Sabunis avgång en halvmesyr. Hennes sorti är förstås välkommen, men för att ”Liberalerna” åter ska bli Liberalerna, och med ryggrad försvara partiets mångåriga frisinnade och liberala grundvärderingar, behövs mer än så.