Den som ska diskutera svåra frågor bör vara konkret. Inte suddig och oklar. Trots detta upprepas det om och om igen, på olika, men snarlika vis. Senast var det statsrådet Anders Ygeman (S) som sade ”Vi har misslyckats i kampen mot segregationen”, i en intervju i Dagens Nyheter, detta tidigare i veckan.
Förvisso var ministern denna gång något mindre oprecis än han, och en del andra politiker, varit förut på samma tema. Och det finns saker att säga om det onödiga militariserandet av språket, ”kampen” som han sade. Men yvighet hjälper knappast i allvarliga frågor, snarare stjälper den. I vilket hänseende har vi misslyckats med segregationen?
Ofta talas det om att få invandrare i jobb. För att få en bild av detta finns siffror hos Statistiska Centralbyrån. Detta har vi skrivit om på ledarsidan tidigare, men det behöver upprepas. I SCB:s sammanställningar går det att se hur utrikesfödda – i Sverige, och kommunvis – i allt högre grad kommer i jobb.
Sedan 1997 har andelen utrikesfödda med förvärvsarbete i riket gått från 48 procent till 63,8 2018. För flyktingar, andra skyddsbehövande och deras anhöriga har det gått från 26 procent till 58.
Denna utveckling kan man se i en mängd kommuner, även i Katrineholm och Eskilstuna, där en del politiker både flaxar och gnäller över flyktinginvandring till kommunen – i stället för att se det positiva med nya invånare. Det behöver bli, och kan bli, bättre. Men ett förbättrat arbetsmarknadsläge och en minskad utsatthet är vad som faktiskt uppnåtts, och det i en omfattning som i mycket av agitationen blir förnekad eller nedtystad.
Framsteg ser vi också på stadsdelsnivå, även i en rad områden som är svårt utsatta: Tensta och Rinkeby i Stockholm, Norra Biskopsgården i Göteborg, Gottsunda i Uppsala, Hässleholmen i Borås. På Herrgården, en stadsdel i Rosengård i Malmö med störst svårigheter i landet ökade andelen förvärvsarbetande invandrare födda utanför EU från 4,6 procent 1997 till 32,6 2018.
Flyktingar har även kommit snabbare i jobb de senaste åren än för 25 år sedan. Då var det knappt 18 procent av de kommunmottagna flyktingarna som hittat jobb inom två år. 2018 var det nära 35. Det är en betydelsefull utveckling som politiker borde uppmärksamma mer – inte gömma undan i debatten.
Och så var det de andra sakerna statsrådet berörde i DN-intervjun. Han föreslog att kriterierna för polisens klassning av ”utsatta” och ”särskilt utsatta” områden borde förtydligas och göras mer transparant. Många kommuner vill komma till rätta med problemen polisen ser i dessa stadsdelar – och kunna plocka bort sig från myndighetens lista. Dagens kriterier gör att kommunerna inte riktigt vet hur det ska gå till. Bland annat kunde det handla mer om socioekonomiska faktorer, arbetslöshet och utbildningsnivå, menade ministern på. Men han kunde även tänka sig att andelen med ”utomnordisk bakgrund” skulle spela roll i polisens klassning.
Anders Ygeman behöver inte nödvändigtvis ha helt och hållet fel. Från akademin har det kommit viss kritik om att modellen polisen använder sig av i klassificeringen är subjektiv – inte objektiv. Det kan ligga något i denna kritik. Siffror, tidsserier, diagram och tabeller har sin plats i debatten – det kan ge en översiktsbild och en uppfattning om trender och utveckling.
Samtidigt handlar polisens stadsdelskartor om förutsättningarna att arbeta mot brottslighet i dessa områden. Då räcker det inte med siffror. Även polisers och andra professioners erfarenheter behöver få plats i dessa lägesanalyser. Polisens klassning behöver ses ur det perspektivet.
Än mer oklart är vilka problem en ny faktor som ”andel utomnordisk bakgrund” skulle synliggöra? Utan faktorer som sysselsättning, utbildning eller brottslighet – vad säger den om många som är barn till italienska, turkiska eller indiska föräldrar skulle bosätta sig i ett och samma område?
Ministerns förslag på tuffare krav för att få bostäder i utsatta områden blir dessutom lätt en återvändsgränd. Var människor bosätter sig beror på olika saker, men ofta söker de sig till de bostäder de har råd till, inte dem som passar centralistivrare mest. Att låta dem med utbildning och jobb gå före till bostäder i utsatta områden är också tveksamt. Det vore att gynna dem som redan har lättare att skaffa bostad. Snarare riskerar sådant driva fler människor in i den mer dunkla delen av ekonomin – falska hyresgäster, trångboddhet och oschysst och lagbrytande uthyrning. Det räcker inte att med säga ”inte här”. Politiker ska vara bättre än så.
Det kan vara så att Ygeman tycker allt detta. Men det handlar mest om en jargong som hörs allt oftare i den politiska debatten. Invandrares och andra människors bakgrund, både religiös, kulturell och tillskriven, ses som bekymmer som ska "uppmärksammas". Politiker, partier och väljare behöver dock påminnas: Jargong har aldrig löst några problem.
