Är pridefestivaler till för fest eller kamp? När Eskilstunas Springpride invigs i dag är det läge att än en gång ta upp detta, låt vara lite utslitna, ämne. Inte för att det har varit för mycket av det ena och för lite av det andra genom åren, utan som en stående påminnelse om vikten av det politiska.
Det råder nämligen ingen brist på låt-oss-nu-alla-vara-vänner-attityder och allmänt överslätande av konfliktytor, inte minst från politiker som har att förhålla sig till en del taggigheter i sina partiers meritförteckningar.
Det gäller nu inte bara historien, där frihetsreformer för HBTQI-personer har drivits igenom i närtid trots motstånd i politiken och i befolkningen som helhet. Det handlar också om vad partierna gör och står för i dag.
I Eskilstuna är kommunens deltagande i Pride en självklarhet sedan länge. Så är det även för övriga kommuner i Sörmland. Om de inte är medarrangörer för lokala evenemang så uppmärksammar de Stockholm Pride.
I vissa andra kommuner, som av en tillfällighet SD-styrda, ses däremot själva förekomsten av regnbågsflaggor på kommunala flaggstänger och i kommunens lokaler som otillåten politisk manifestation. Internationellt samarbetar SD bland annat med ett polskt regeringsparti som driver en homofob agenda.
Det är nu läge att åter uppmärksamma detta, däribland för partier som samarbetar med Sverigedemokraterna.
Dessa dagar är också ett tillfälle att flytta blicken till situationen för HBTQI-personer utanför Sverige. I ett 70-tal stater är sexuella handlingar mellan personer av samma kön förbjudna, i vissa fall belagda med dödsstraff.
Men listan är inte heltäckande för den del av världen som stänger in människor i garderoben. Det finns många sätt för en stat göra det utan att ta till förbjud och hård bestraffning. Stater kan röra sig i gråzonen mellan myndighetsåtgärder och förstärkning av samhällsnormer, exempelvis genom informella yrkesförbud eller underlåtenhet att ingripa mot diskriminering och övergrepp. Eller ”bara” i form av politiska ledares misstänkliggörande, hets och uppvigling mot HBTQI-personer.
Förföljelse på grund av sexuell läggning, kön, könsuttryck och könsidentitet är grund för asyl. Praxis sätter dock beviskraven orimligt högt och skapar rättsosäkerhet för personer som behövt hålla sin sexualitet och könsidentitet dold eller tvingats in i självförnekelse. Förmågan att presentera en sammanhållen och trovärdig asylberättelse kan vara svår under sådana omständigheter.
Detta har varit känt länge, men under de senaste åren, då motståndet mot invandring hållit politiken i strupgrepp, har det inte tagits några steg för att göra asylreglerna mer HBTQI-vänliga. Tvärtom slår exempelvis villkoren för familjeåterförening, där en generell rätt ersatts av ett snävt tidsfönster, hårdare mot par som har levt i hemliga relationer, inte kunnat fly tillsammans och så vidare.
Det har inte heller gjorts något för att överbrygga glappet mellan de snäva skyddsgrundskriterierna och de många fler uppenbart orimliga livsvillkor för bland annat HBTQI-personer i många länder.
Åtskilliga politiker som i dag viftar med regnbågsflaggor är inte villiga att ta sig an det här ämnet. Men frågorna behöver ställas: Tycker ni att invandringslagstiftningen fungerar bra för HBTQI-personer? Om inte, vad vill ni göra åt saken?
---
Det här är min sista signerade text på ledarsidan i egenskap av politisk redaktör. På tisdag gör jag min sista arbetsdag på tidningen. Framöver lär jag dyka upp här som extern gästkrönikor med texter om Östeuropa och möjligen, om jag har tur, någon gång på debattsidorna i egenskap av vanlig, engagerad medborgare.
Jag tackar alla som läst mina och redaktionens ledare, kommenterat och hört av sig med kritik eller uppmuntran under dessa 20 år. Att skriva här var varit ett privilegium.
