Teknikutvecklingen inom övervakning går snabbt framåt. Kameror och internettrafikavläsning kan användas för att upptäcka och förhindra terrorbrott eller annan organiserad kriminalitet. Samtidigt innebär sådana maktmedel ett stort ingrepp i människors integritet.
Användningen av sådan teknik ska kontrolleras noggrant. Var gränser för sådant går ser olika ut i olika länder, även i den demokratiska delen av världen.
Men i diktaturer och auktoritära regimer används sådan teknik ofta i illasinnade syften. Det gör det möjligt för hårdföra stater att ha koll på oppositionella, journalister, minoriteter och befolkningen i stort. Förutsättningarna för fritt meningsutbyte och att organisera sig försvåras och hindras. Tekniken möjliggör fortsatt tyranni och förföljelse av dem som regimen anser misshagliga.
Despoterna kallar det att hålla ordning och stoppa brottslighet. Men huvudmålet är kontroll och framtvingad tystnad och lydnad.
I veckan publicerade Dagens Nyheter en rad artiklar där svenskutvecklad övervakningsteknik använts i en mängd diktaturer världen över. Staterna som köpt produkterna är Azerbajdzjan, Egypten, Förenade arabemiraten, Kazakstan, Belarus, Ryssland och Saudiarabien.
Bakom tekniken står det svenska IT-företaget Netintact AB, som i dag efter ett antal uppköp ingår i det internationella bolaget Sandvine. Tekniken som företaget erbjuder är i praktiken en analys av internettrafik. Den kan identifiera vilka sajter och appar som användarna besöker, även de med krypterade meddelandetjänster. Den kan också nyttjas för att blockera samma plattformar.
Utrustningen har använts just så i Turkiet, Uzbekistan och Jordanien de senaste åren, enligt DN:s granskning. Sandvine har sedan tidigare, efter medial uppmärksamhet, medgett att deras utrustning utnyttjats för nätcensur i Belarus i höstas. Hur tekniken bistått övriga regimer är dock svårare att veta.
Sandvine är dock inte intresserat av att prata med DN. Företaget hänvisar till policydokument och skriver till tidningen att teknikens syfte är att stoppa kriminalitet, inte kränka mänskliga rättigheter.
Men i en hårdför diktatur är oliktänkande ofta kriminellt. Inte heller är dessa länders brott okända. Det är förbrytarstater som bland annat styckmördar och förgiftar dissidenter och journalister. Det kan inte komma som en överraskning att tekniken skulle användas också i sådana syften.
Tidigare anställda vittnar dessutom om att försäljning till skurkstater anses meriterande, men det medges bara i slutet sällskap. Det är en del av affärsmodellen. Det är inte heller första gången teknikföretag varit diktaturer behjälpliga. 2008 medgav Nokia Siemens att bolaget sålt avlyssningssystem för mobiltrafik till Iran. Senast i höstas varnade Amnesty att några europeiska företag sålt stora mängder övervakningskameror till kinesiska myndigheter, däribland svenska Axis Communications.
Att be snällt funkar uppenbarligen inte när pengarna är stora nog. Exportkontroller finns redan på en del av dessa produkter och vissa skärpningar är på väg från EU-håll, men räcker det? När huvudkontoren för stora internationella företag inte befinner sig inom EU behöver fler länder utanför unionen göra mer.
Bristen på etik och moral finns också i andra branscher. En del PR-byråer i USA har uppmärksammats av amerikansk press när det visat sig att de anlitats av bland annat kinesiska och saudiska myndigheter i att putsa på regimernas yta. Inom finansvärlden finns affärsjurister som hjälper ryska oligarker och skumma oljeshejker att tvätta sina smutsiga pengar. Det kan också vara inkomster från organiserad brottslighet: utpressning, kidnappning, trafficking, vapen, narkotika.
Sådant måste finansiella institut bli bättre på att hindra, och inte vara en länk i. Hur demokratiska länder utformar sina sanktioner spelar också roll. Företagen som säljer produkter och tjänster till förtryckarstater behöver bättra på sin kunskap om länderna, och avstå affär om det finns risk för brott mot mänskliga rättigheter.
