Det mest slagkraftiga budskapet är inte alltid det mest klargörande. Ofta är det tvärtom. Som i går när Svenskt Näringsliv larmade på DN Debatt om det ökande utanförskapet.
Nära 800 000 svenskar, omräknat i helårsekvivalenter, var förra året beroende av ersättningar och bidrag enligt Statistiska centralbyråns (SCB) sammanställning. I det ingår sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning, ersättning vid arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, ekonomiskt bistånd samt etableringsersättning.
Organisationens ekonomer, Jonas Frycklund och Johan Lidefelt, anger kostnaden i kronor: 270 miljarder per år. Det är en hel del pengar och en nyttig påminnelse. Men så säger de även detta: ”Redan före pandemin hade Sverige högre arbetslöshet än de flesta EU-länderna, 6,8 procent. Utifrån detta dåliga utgångsläge har Sveriges situation försämrats ytterligare.”
Det är inte seriöst. Att säga att det finns problem med utanförskap i Sverige är en sak. Men att hävda att Sverige går från dåligt till sämre är fullkomligt fel.
EU-jämförelsen först. Såväl före som under coronakrisen – 2019 och 2020 – hade Sverige EU:s högsta sysselsättningsgrad i åldern 20 till 64 år, vilket är samma åldersgrupp som i SCB-siffrorna ovan. 81 procent av svenskarna i arbetsför ålder arbetade förra året. Det är det relevanta måttet, inte minst om man anlägger Svenskt Näringslivs perspektiv av statsfinansiell kostnad.
Orsaken till att Sveriges arbetslöshetssiffra också är hög är att vi har fler människor i arbetskraften jämfört med många länder i Europa. Sverige har färre hemarbetande kvinnor och högre reell pensionsålder än EU-snittet.
Överhuvudtaget är arbetslöshetssiffror, till skillnad mot sysselsättningsgrad, ett dåligt mått för jämförelser mellan länder, just för att de rymmer många skevheter och möjliggör manipulationer.
Utanförskapet då. De knappa 800 000 svenskarna som levde på ersättningar och bidrag under krisåret 2020 kan tyckas många. Men de var färre än 2017. Under finanskrisen 2009 var antalet nära 900 000 och vid millennieskiftet över en miljon, på en betydligt mindre totalbefolkning.
Faktum är att andelen bidragsförsörjda svenskar före coronakrisen var den lägsta på 30 år, det vill säga under hela den period för vilken SCB hade uppgifter sammanställda.
Det är synd att Svenskt Näringsliv grumlar sina goda poänger – vikten av fler gymnasieutbildade, bättre jobbmatchning, förbättrade drivkrafter till arbete – med sitt vilseledande om hur Sverige står sig över tid och i jämförelse med andra länder. Men det är också så en stor del av den politiska debatten förs. Högeroppositionen plockar ut väl valda siffror för att måla upp ett jobbmisslyckande, precis som Socialdemokraterna gjorde när de var i opposition.
En mer sanningsenlig bild är att den långsiktiga utvecklingen – under såväl Löfven- som Reinfeldt-regeringarna – är positiv. Svensk ekonomi och arbetsmarknad fungerar på många sätt väl. Men bra kan bli bättre. Och det finns dagsaktuella orostecken liksom långsiktiga problem som kräver uppmärksamhet.
Detta gäller inte minst lokalt, där skillnaderna mellan landsdelar och kommuner är betydande. Här har de lokala makthavarna en stor del av ansvaret, men de är olika bra på att ta det.
På debattplats i gårdagens EK/ST ger ledningen för Socialdemokraterna i Eskilstuna, Åsa Kullgren och Jimmy Jansson, sin beskrivning av orsakerna till och åtgärderna mot arbetslösheten i kommunen som länge legat på mycket höga nivåer.
Deras berättelse är följande: Eskilstuna klarade sig bra fram till oljekrisen på 1970-talet varefter utvecklingen gick neråt, med arbetslöshet och befolkningsminskning. S-ledningen lade då fast en ny strategi – Svealandsbana, E20, högskola med mera – och saker blev bättre. ”Arbetslösheten vek och landade på en nivå som inte var mycket högre än i riket i övrigt”, skriver Kullgren och Jansson. Så kom finanskrisen, 2 000 jobb försvann och Eskilstuna kämpar sedan dess.
Men, säger de två, vi har knäckt arbetslösheten förr och kommer att göra det igen.
Och det låter ju bra. Det är bara det att den historiska beskrivningen svajar, både vad gäller de faktiska omständigheterna och lärdomarna. Om de beskrivna satsningarna, som gjordes i full politisk enighet, stärkte Eskilstuna till den grad, varför räckte de inte som krockkudde mot nästa jobbkris? Varför blev inte kommunens arbetsmarknad mer motståndskraftig mot yttre chocker?
Men det stämmer inte heller att arbetslösheten i Eskilstuna ”inte var mycket högre än i riket i övrigt” vid ingången till finanskrisen 2008. Proportionerna var i stort som i dag – 60 procent högre arbetslöshet i Eskilstuna än i riket.
Inför valet 2010 ägnade ledarsidan mycket utrymme åt att beskriva Eskilstunas problem med utanförskapet. Utbetalningarna av försörjningsstöd gav en illustration. 2007, mitt i högkonjunkturen, var Eskilstunas kostnad för ekonomiskt bistånd, räknat per invånare, den femte högsta i landet av alla kommuner. På samma plats låg den 2019, året före coronakrisen, enligt Socialstyrelsens öppna jämförelser.
Det vore därför bra om Eskilstunas socialdemokratiska ledning inte friserade historien, inte förklarade alla problem med yttre faktorer och inte slog sig så mycket för bröstet över påstådda framgångar, utan i stället erkände de egna tillkortakommandena.
