Inte bara i USA har samhĂ€llsdebatt spĂ„rat ur i verbala slagsmĂ„l mellan âkulturkrigareâ. TonlĂ€get blir dĂ„ förbittrat.
Utrymme för eftertanke och kompromisser nöts bort. Mycket allvarliga frÄgor, ekonomiska och klimatpolitiska, blir svÄra att fÄ till beslut som det sedan gÄr att samlas kring.
Tid och energi föröds pÄ strider om symbol- eller identitetsfrÄgor, som inte sÀllan gÀller det mycket privata livet. De skulle ofta kunna hanteras bÀttre med stilla diskussion, inte med statsmaktens tyngd.
Det engelska uttrycket âculture warâ blir inte bra i rak svensk översĂ€ttning. Det Ă€r ju ordkrig det brukar stanna vid, inte svĂ€rd och gevĂ€r. För att inte bidra till överdrift och oförstĂ„else kan vi sĂ€ga âkulturkampâ.
Det ordet kom frÄn Tyskland, dÀr rikskanslern Otto von Bismarck gick in för att bakom en fasad av monarki bevara en auktoritÀr, konservativ överklassmakt och hindra demokrati och parlamentarism. En tid var ett av hans taktiska grepp, för att bredda sin koalition, att anvÀnda statsmakten till att försöka bryta ned katolska kyrkans inflytande i samhÀllet.
Den kyrkan var dÄ, och förblev pÄ mÄnga hÄll Ànda fram till andra vÀrldskriget eller senare, en rivaliserande auktoritÀr konservatism, antidemokratisk och antiliberal. Med kulturkampen vidgade Bismarck sin maktbas till borgerliga grupper som var frihandlare, emellanÄt Àven till de frisinnade, alltsÄ liberaler som ville ha parlamentarism som i London.
I de latinska lÀnderna var en politisk huvudmotsÀttning lÀnge en kulturkamp. Det antiklerikala, republikanska, progressiva stod mot en traditionalism som var katolsk, socialkonservativ, antiliberal och icke-demokratisk.
à terklanger av detta lever inom EU-lÀnder kvar i skillnader i politiskt tÀnkande och i synen pÄ statsmakt och religiösa samfund. Det förekommer fortfarande en friktion mellan det franska sekulÀrt republikanska och det slags frihetliga hÄllning som mer prÀglade nordisk och anglosaxisk liberalism eller socialdemokrati.
Fransk republikanism har rötter i fransk revolution. LÄngt efter denna pÄgick en konfrontation mellan en utprÀglat antidemokratisk katolsk politik och ett hÀtskt kyrkofientligt arv frÄn revolutionen.
I lĂ€nder dĂ€r sĂ„dana perspektiv dominerade kom âliberalâ ofta att vara en etikett pĂ„ en antiklerikal men borgerlig politisk riktning, till höger i ekonomiska och sociala frĂ„gor och inte sĂ€llan frĂ€mmande för allmĂ€n röstrĂ€tt och reformvĂ€nliga folkrörelser.
Ur en sĂ„dan antiklerikal bakgrund kommer den franska synen pĂ„ ett âsekulĂ€rt samhĂ€lleâ. Staten och det kyrkliga skall helst inte vidröra varandra. Ăven sedan demokrati accepterats av katolikerna och religionsfrihet sedan lĂ€nge Ă€r införd kan det ârepublikanskaâ ibland slĂ„ över i förbudslagar mot vissa klĂ€der eller intolerans mot religiösa minoriteter.
I de anglosaxiska och nordiska lÀnderna började demokratins framvÀxt tidigare, med kristna och deras samfund som en viktig del av bÄde idéutveckling och medborgaransvar.
I sÄdana lÀnder blev friheten till mycket stor del grundad i en vÀv av föreningsliv, idealitet, ansvarstagande och samvetsstyrt demokratiskt engagemang. SÄdant hÄller ett fritt samhÀlle gÄende med ett förhÄllandevis begrÀnsat mÄtt av tvingande statliga krav. Detta har pÄverkat flera liberala, socialistiska och moderat konservativa partiers idéer, och fortsatt i en framvÀxande öppenhet för andra influenser och för andra religioners trosbekÀnnare.
Inte bara svensk och nordisk liberalism, utan snarare hela den svenska demokratin kom till med sin viktigaste grund i hur ett frihetligt inflytande frÄn England och USA förenades med en Àldre svensk sjÀlvstyrelsetradition och med en folklig protestantisk kultur som starkt bidrog till vÀrderingar om rÀttvisa och ansvarstagande
Det Àr en risk i att inte ha blick för den hÀr attitydskillnaden mellan nordisk-anglosaxisk frihetlighet och en republikansk statsauktoritet som lÀtt kan bli hÄrdhÀnt, och juridiskt byrÄkratisk. Det som dÄ bland annat riskeras Àr en onödig kulturkamp, dessutom lÀngs fel fronter.
Ivern till förbudslagstiftning mot religiöst förankrade skolor osar fransk republikanism. Den osar ibland ocksÄ av Àn vÀrre saker.
Under den extrema högerns stormanlopp pÄ 40-talet mot andlig och politisk frihet förstod mÄnga kyrkliga och icke-kyrkliga hur de tillsammans hörde hemma pÄ frihetens sida.
PÄ extremhögerns sida fanns ocksÄ ateister och kyrkliga, de senare ofta sÄdana som övergÄtt frÄn att bekÀnna sig till Kristus till att bekÀnna sig till nationen, ledarkulten eller identiteten. JÀmför de medlöpare som i nutid flockats kring Putin och Trump.
VÄr tid Àr ett sÀrdeles olÀmpligt tillfÀlle att utkÀmpa kulturkamp lÀngs fel front.