Vid Andra världskrigets slut var det många européer som försökte glömma och gömma sin del i Förintelsen. I dag vill vissa släta över eller förneka den.
Den 27 januari 1945, för 76 år sedan befriade sovjetiska trupper de få överlevande fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz. Några månader senare befriades lägret i Bergen-Belsen av britterna.
Datumet för befrielsen av Auschwitz har blivit minnesdagen för Förintelsens offer. Allt färre av dem som överlevde Hitlers dödsläger är i livet och kan vittna om det som hände: Släktingar, vänner och bekanta som gasades eller sköts ihjäl. Andra arbetades till döds, dog av svält, dödsmarscher eller av våld i ghetton och koncentrationsläger. Men också förföljelsen, förtrycket, tortyren. Listan är lång.
I fjol släpptes den svenska översättningen av den fransk-tyska journalisten Géraldine Schwarz bok Medlöparna – En berättelse om Europas glömska. I boken skärskådar hon sin egen familjs förhållande till nazisternas övergrepp. Strax efter kriget försökte många tyskar förtränga det de varit del i, även om det fanns de som talade ut. I Frankrike, där många judar hade berövats sina franska medborgarskap, överdrevs inte sällan det franska motståndet mot nazisterna.
Géraldine Schwarz morfar Lucien jobbade som gendarm under den franska Vichyregimen. I boken försöker författaren bland annat ta reda på i vilken utsträckning han deltog i judeförföljelsen i Frankrike. Men Luciens tidiga död lämnade många frågor obesvarade.
I Karl Schwarz, författarens tyska farfar, hem möttes sonen Volkers frågor om tiden under Andra världskriget med utskällning eller tystnad. När Volker växte upp märkte han att historielektionerna i skolan stannade vid Weimarrepubliken. Detaljerna om tiden därefter var sparsamma. Många lärare hade själva spridit Hitlers propaganda i Tredje Rikets skolor.
Den enda som uppmuntrade Volkers historiesökande var en lärare som var mer detaljerad om Hitlers Tyskland än andra. Lärare har stor betydelse för att väcka intresse för och lära nya generationer om det som varit och är.
Farmodern Lydia var inte medlem i nazistpartiet men hennes beundran av Adolf Hitler märktes. Farfadern Karl var däremot medlem. Men för honom var det förmånerna som lockade. Hur han förhöll sig till ideologin förblir oklart.
Det blev allt svårare för den judiska befolkningen i Tyskland under 1930-talet. De segregerades från den övriga befolkningen, berövades den ena medborgerliga rättigheten efter den andra. Fler och fler yrken gjordes otillgängliga för dem. Många försökte då fly landet.
För att utvandra behövdes visum och pengar. Men möjligheten till invandring till andra stater, däribland till Sverige, var kraftigt begränsad. Judarnas situation beklagades, men mycket mer än så blev det inte. Erfarenheten av hur så många sade tvärt nej, trots ett allt mer skärpt förtryck i Tyskland, var ett av skälen till att bland annat Sverige efter krigsåren införde generösare flyktinglagstiftning. Det är värt att hålla i minnet, när fler och fler partier runt om i Europa ropar efter hårdare gränser och tuffare asyllagar.
När situationen förvärrades för judarna passade Karl Schwarz på. Han köpte ett oljeföretag av den judiska familjen Löbmann för en spottstyver. Pengarna kom att finansiera familjens flykt till utlandet. Men det var i praktiken en tvångsförsäljning framtvingad av Hitlerstatens diskriminerande och förtryckande lagar.
Ockupationsmakterna i Tyskland införde några år efter krigets slut lagar som gav offer, och deras arvingar, rätt att återkräva tillgångar eller begära skadestånd från dem som orättfärdigt tillskansat sig deras egendom. Processerna var utdragna och svårvunna. Ersättningarna ofta små. Av oljeföretagets tidigare ägarfamilj var Julius Löbmann den enda som överlevt, och lyckats ta sig till USA. Löbmann krävde nu Schwarz på ersättning.
Karl Schwarz, likt andra tyskar i liknande situation, försökte slingra sig undan. Han förnekade och ljög. Inte hade han berikat sig på deras elände. Han utmålade sig som ett offer för Löbmanns girighet. Allt hade ju skett enligt lagen! Att lagarna var omoraliska och inrättade av en diktatur spelade mindre roll för honom.
Hur Förintelsen blev möjlig har det varit mycket diskussion om. Diktaturen var den stora möjliggöraren. Men det krävdes också att många medborgare blundade, var anpassliga och likgiltiga. Många var tjänstemän och administratörer. Långtifrån alla var bödlar i Tredje Rikets mördar- och förtryckarmaskineri.
På många håll i världen växer nu åter radikalt antidemokratiska krafter, och i flera länder har de etablerat sig på hög nivå. Demokrati och rättsstat undergrävs. Nazisternas idéer och attityder försvann inte helt 1945. Högerextremistisk propaganda och förintelseförnekande sprids vitt och brett på nätet. För att motverka denna utveckling måste människor fundera på hur de pratar och skriver. Hur talar jag om minoriteter och flyktingar? Vad är det för information och material jag sprider vidare?
Vi befinner oss inte i en enkel kopia av 1930-talet. Farorna och hoten mot demokrati och människovärde ser inte likadana ut nu som då. Men utvecklingen ger skäl till vaksamhet.
